bortåt 30,000 för Danmark, skulle alltså utgöra en totalstyrka af 90—100,000 man. Huru stor del deraf kan samlas på en viss krigsskådeplats, är emellertid en annan fråga, som är mycket svår eller omöjlig att på förhand afgöra ; att en icke obetydlig del alltid måste påräknas till försvar för andra punkter, samt att Norges och till en del BSverges stora utsträckning i förhållande till folkmängden skall — lä ga betydliga hinder i vägen för en lätt och hastig concentrering, isynnerhet vissa tider på året, är något som ligger i öppen dag, likasom möjligen äfven antagandet om de danska stridskrafterna i framtiden torde visa sig för högt. Härmed vill jag afsluta denna inledande framställning, som jag är rädd redan blifvit alltför vidlyftig och som för mången torde förlorat en stor del af sitt intresse efter de händelser, som nyligen inträffat. Jag vill blott tillägga, att dessa ännu ytterligare bevisat de små armåernas föga gynsamma ställning; krigskonstens nuvarande utveckling kräfver allt mer och mer en fullständig enhet och samverkan af flera och större krafter, om deraf skall blifva något helt. Att de nordiska ländernas armåer, då en gång den skandinaviska idn blir genomförd och en sammanslutning kan ske, skulle vinna mycket med afseende på ståndpunkt i det hela, är visserligen så; utom den lyftning, som skall ligga i de nu spridda krafternas samverkan, skall blott en ömsesidig supplering af t. ex. ingeniöroch pontonväsendet, artilleri och materiel öfverhufvud, för att icke tala om flottan, i militäriskt hänseende vara af oberäknelig nytta. I rent ekonomiskt afseende skall också med de 5—6 millioner specier, som de skandinaviska ländernas landtförsvarsbudgeter tillsammans utgöra, kunna vinnas större samlade resultater genom deras användande efter en gemensam plan än genom en delvis, i flera fall osammanhängande användning deraf. Det gifna synes med andra ord vara, att flera små staters särskilda armåer icke på långt när, såsom ock tyska förbundet i mänga år visat, tillsammans gifva den militära utveckling och styrka, som der, med samma hjelpkällor för öfrigt, enhet i militäriskt hänseende omfattar det hela. Det mål man alltså närmast bör arbeta till, är visserligen enhet och öfverensstämmelse i mångahanda, hvilket äfven kan ske utan någon slags fara för att en berättigad nationalitetskänsla derigenom skall -kränkas. På sednare tiden hafva också flera tecken visat sig till en dylik enhetstendens och deraf följande större samlad siyrka inom de förenade rikenas armer, och säkerligen kommer man att stadigt arbeta vidare i samma rikming; den närmast nödvändiga enheten måste således ega rum uti afdelniögarnes organisation, storlek och utbildning, i vapen, ammunition, vagnar och tillhörande materiel, provianterimg, tjenstebestämmelser, strafllag och naturligtvis framförallt i manövrer. At denna enhet, om de två armeerna stå sida vid sida under krigstid, genom omständigheternas egen makt till en viss grad kan komma att utsträckas till krigsstyrelsen, synes mera än sannolikt och borde i tid tagas i betraktande. Att det å andra sidan ligger i båda armåernas intresse, att deras afdelningar för bevarande af ifver och täflingslust, icke sammanblandas, utan att hvar och en följer sina egna fanor och egna anförare, är påtaglig:; men kan nawmrligtvis lika väl som till exempel olika lagstiftning angående ä.nepligt, ega rum utan att detta skall utöfva något skadligt inflytande på den militära samverkan. (Forts.)