STOCKHOLM den 14 Sept. artikelserie med öfverskrift: Vårt framtidsmål. Sedan den första artikeln ånyo visat, att det nationala partiet i Danmark icke varit: nog nationalt, framställer den andra en nor-i disk förbundsstat såsom den enda utsigten: för Danmark att bevara sin frihet och natio1 nella existens. Denna artikel är i flera) hänseenden så märklig och intressant, att!q vi här meddela densamma in extenso: 4 l 4 i 6 i I Fedrelandet fortgår för närvarande enli f ?Om den allmänna uppfattningen af nationalitetsprincipen sedan 1848 misstagit sig med afseende på dess tillämpning på förhållandena uti Slesvig, så har det också varit en ofullständig uppfattning eller hos mången fullständig likgiltighet i ett annat hänseende, som i verkligheten haft ännu : större betydelse för danska folket. Medvetandet om nationel frändskap var redan före 1848 lefvande hos en del af alla del: nordiska folken. Det glada bistånd som under : kriget 1848—50 lemnades oss af svenskar och norrmän, samt svensk-norska regerin-: ens uppträdande, så försigtigt det än var, ade grunden till ett ytterligare närmande, som sedan tilltog år efter år i liflighet och mångfald. Men såsom politisk tanke gick l: skandinavismen icke framåt i samma förhållande, hvarken hvad inre klarhet och bestämdhet eller hvad utbredning angår. Man vågade icke att uppställa målet i sin! fullständiga renhet: de tre staternas förening genom en dynastisk och politisk union. Man gick liksom utanför saken, och stannade vid tanken på en allians i den förhoppning, att om en sådan vil blifvit afslutad och trädt i verksamhet, skulle resten komma af sig sjelf. Orsaken till denna återhåilsamhet var ingalunda afseendet på dynastiska intressen, hvilka ganska väl låta sig förenas med kronornas förening. Skälet var, att tanken ännu var för stor och för ny att fattas af allmänheten, ej blott i Sverge och Norge, utan äfven i Danmark, ehuru vi danskar hade största intresset och verkligen också bästa tillfället att tillegna oss den. Euskilda personer, som vågade framkasta den, fingo snart erfara, huru oberedd jordmånen ännu var, och man måste nöja sig med alliansplanen, som dock led af den väsentliga brist, att den först: och främst blott kom danskarne till godo och derför var väl egnad att väcka missnöje och köld hos de andra folken. Men hvarför var man då icke i stånd att se unionens betydelse och nödvändighet? Emedan man icke fattat, hvad nationalitetsprincipen kräfver, om den: skall läggas till grund för vår politiska tillvaro. Man betraktade de tre folken såsom brödrafolkt, hvilka för broderskapets skull och emedan de hotades af gemensamma fiender, borde bistå hvarandra. Men man såg icke, att de äro landsmän, att de äro lemmar af en enda nationalitet, hvart folk visserligen med sina egendomligheter, och dessa så stora, att det vore galenskap att tänka på deras borttagande, men på samma gång förenade genom långt större likheter, och derför egnade och naturligen bestämda till en för bindelse, som gifver detta högre, detta väsentliga landsmanskap ett politiskt uttryck. I Danmark låg, som sagdt, denna konseens ännu långt ifrån mängdens tankar. ör att bevara monarkien, d. v. s. för att upprätthålla herraväldet öfver Sydslesvig, stridens egentliga föremål, fann man sig uti att se konungariket förvandladt, till en provins, en stor kommun i monarkien, visserligen med utsträckt kommunal sjelfständighet, men dock beröfvadt sin ställning såsom stat. Detta var vigtigt nog. Men om man kunde finna sig deruti, för att upprätthålla förbindelsen med de tyska landsdelarne, hvarför kunde och kan man knappt ännu tänka sig, att danska riket kunde intaga en liknande ställning tillsammans med Sverge och Norge? Här äro dock de naturliga, de nationella banden långt flera, långt djupare liggande, och det politiska intresset i vida högre grad gemensamt, än mellan de hvarandra fiendtligt bekämpande tyskarne och danskarne. Men då man icke hunnit längre här i landet, kan man då undra på att tanken icke heller kommit till full klarhet för landsmännen i de två andra rikena? Kan man med rätta förebrå dem, att icke allmänna meningen hos dem var stark nog att tvinga regeringen till deltagande i kriget? Och derpå är det ju, som danskarnes klagomål öfver svenskarne på de sista åren väsentligen gå ut. Hade nationalitetsiden i sin fulla konseqvens, d. v. s. såsom skandinavism, stått klar för allmänheten, hade man handlat derefter, hade man lemnat å sido hvarje afseende på monarkiens bevarande och deremot slutit sig tillsammans i en stor politisk förening i alla tre länderna, för att med gemensamma krafter verka på regeringarne i riktning af en nordisk unions åvägabringande, hade en sådan verksamhet varit fortsatt tio år före det nuvarande kri-: gets utbrott, månne vi då icke nu skulle l: stått annorlanda, än vi göra? Men hvad som är försummadt, det är försummadt. Frågan är, om försummelsen skall fortsättas, om folket här fortfarande skall hålla fast vid inbillningen om att vara en hel nation för sig, och i denna inbillning ensamt fortsätta den nationella kampen mot tyskheten, som otvifvelaktigt städse skall söka eröfra land inom konungarikets gränser, om det danska folket skall fortfara att känna sig så ytterligt svagt och halft, som det måste göra efter förlusten af Slesvig, och utan ett större och naturligt rygg