GLADIATORERNE.) FAFLOR TR LIPVET BLAXD RONARE OCH JUDAR. ROMAR I TVENNB DELAR AF WAYTE MELVILLE. Placidus såg sig i detta ögonblick tätt invid det mål han så länge hade eftersträfvat. Några alnar ifrån honom låg, blek och stelnad, den rival som han fruktat skola vinna första platsen i dagens triumf — den rival han visste ega Titus ynnest och som hade stuckit ut honom hos den qvinnua han älskade. Han hade hvarken glömt eller förlåtit Valeria; men han hyste det oaktadt ett häftigt groll mot honom, med hvilken hon frivilligt hade flytt. Då han anlände till den romerska hären utanför Jerusalem och fann henne skön, olycklg och förnedrad uti gladiatorns tält, hade han endast doit sitt hat och uppskjutit sin hämnd till dess ett tillfälle skulle yppa sig, då han kunde ännu djupare förödmjuka den ena och gifva den andre ett dödligt sär. Nu läg der mannen under hans elefants fötter, och qvinnan, lemnad ensam och öfvergifven i ligret, kunde icke gerna undgå att blifva hans rof. Han hade ingen aning om att dessa, som hade gjort hvarandras olycka i lifvet, omsider voro förenade i dödens kalla omfamning. Han anlände äfven just i lagom tid för att gripa och på sitt hufvud sätta den krans, som hade blifvit flätad åt honom af den förlorade legionen och dess ) Se A. B. n:r 129, 130, 132—148, 150, 151, 153—155, 157, 158, 160—183, 185, 186, 188—190, 192, 195—197, 199, 201—-205, 207—211