STOCKHOLM den 13 Sept. En politisk karakter. HT. Vi hafva redan i en föregående artikel antydt, att några depescher från grefve Scheel-Plessen rörande grefve Manderströms uttalanden till honom i hög grad äro egnade att sprida ljus öfver sistnämnde grefves mera personliga stämning och tänkesätt i denna sak. I en depesch af den 4 Dec. 1863 redogör efve Scheel-Plessen utförligt för greive anderströms betraktelsesätt och säger att detta helt och hållet strider emot hans förra antydningar. Han säger, att så snart han erhöll kännedom derom, att en allianstraktat var å bane, förmodade han straxt, att grefve Manderström förnämligen hade inlåtit sig derpå för att täcka konungens ansvar, i det konungen hade vågat sig alltför långt fram il sina samtal med konung Fredrik VII, och han tillägger, att man nu gläder sig öfver att hafva funnit en utväg, hvarigenom Svergej blir i stånd att med heder draga sig tillbaka från de förpligtelser, som det stod i begrepp att ingå i förhållande till Danmark. I slutet af denna depesch bifogas ett tillkännagifvande, som efter allt hvad af grefve Manderström förut i denna sak blifvit uttaladt, onekligen tager sig i yttersta måtto Komiskt ut: Jag drager icke i betänkande att tillägga, att grefve Manderström är upp. riktig, då han uttalar önskningar om en lycklig utgång af den strid, i hvilken vi äro invecklade. Hans uppriktighet framgår klart af hans depescher, h att han också i detta hänseende värdigt representerar sitt land.? Man måste medgifva, att en person skulle ha gjort skäl för att betraktas såsom ett vidunder af list och falskhet, i fall det måste anses nödigt att anskaffa intyg och bedyranden för att han verkligen menar pp: cka Tiktigt, då han helt platoniskt önskar ly ät den sak, som han förut under åratal omfattat såsom sin egen och för hvars skydd han ännu för få dagar sedan underhandfat och förklarat sig fortfarande beredd att underhandla om ett försvarsförbund. För vanliga odiplomatiska begrepp och allmänt sundt menniskoförstånd vill det hart nära synas såsom en förolämpning att ens kunna förutsätta behöfligheten af att försäkra, att grefve Manderström icke i hemlighet tillönskade Danmark nederlag och undergång, att han icke i sitt hjerta hoppades den beklagliga utgång, som den danska saken erhållit, hvilken utgång han på förhand flera gånger förklarat oss icke med lugn kunna äse, emedan den skulle kränka våra vigtiaste och heligaste intressen, och hvilken fr grefven nu sedermera, då den verklien inträffat, officielt förklarat vara så beröflig och hafva bragt Sverge i en sådan ställning, att det icke kan finnas något sorgligare tillstånd och jag vågar säga att det nästan är lika förfärligt som Danmmarks.? Innehåller emellertid grefve Plessens depesch en trogen redogörelse för grefve Manderströms betraktelsesätt i de första dagarne af December förlidet år, således några få dagar efter det han förklarat, att underhandlingarne om en allianstraktat oaktadt del förändrade förhållandena icke skulle afbrytas; har grefve Scheel-Plessen riktigt återpi grefve Manderströms tankegång — vilket man, med anledning af den sednares nyligen gjorda ampla uttalanden om den förre i fråga om en annan dylik redogörelse, har någon anledning antaga — så synes det vara temligen klart, att grefve Manderström uti alliansfrågan redan från början hyst en åsigt, som varit principielt olika H. M:t konungens. Under en sådan förutsättning skulle det enligt sundt menniskoförstånd och de enklaste konstitutionella begrepp varit riktigt, att hr grefven öppet och ärligt vidkänts sådana tänkesätt och, om han icke kunnat göra sin uppfattning gällande, såsom en man af karakter och politisk heder lemnat sin post. Deremot skulle det vara föga konstitutionelt och föga hedrande, i fall en samvetsgrann och sorgfällig granskning af allt hvad i denna sak föreligger en gång skulle komma att leda till det resultatet, att grefve Manderström redan från första början varit alldeles emot allianstraktaten och endast för skens skull och i hopp om att kunna draga ut på tiden och uppresa hinder tagitsaken om hand, för att sedan danskarne genom ostensibla underhandlingar blifvit uppmuntrade, lemna dem helt och hållet åt sitt öde. Den 27 November meddelar geheimerådet Hall i en depesch grefve Scheel-Plessen att, enligt hvad för danska regeringen vore tillkännagifvet, kabinettet i Stockholm vore : fullkomligt redo att främja (allians)planen, om vi fortfarande fasthölle den åsigten, att afslutandet af en traktat skulle medföra en bestämd fördel under närvarande ställuing?. Men redan den 1 December meddelar grefve Scheel-Plessen från Stockholm, att ställningen nu, enligt grefve Manderströms åsigt, vore en annan än i Augusti och att han icke kunde ge svar angående alliansen. Den 27 November hade redan svenska ministern uti Köpenhamn på sin regerings vägnar utvecklat dess åsigter om ?den föränarade ställning?, hvari Danmarks strid med Tyskland hade inträdt; men icke desto mindre var svenska regeringen ännu beredd attunderhandla om en allians, om Danmark så yrkade; men endast 5 dagar sednare anså grefve Manderström ?ställningen? vara så olika ställningen i Augustis, att han icke kunde ge något slags löfte angående alliansen. Huru skall man nöjaktigt kunna förklara dessa svälvande, oklara och motsägande förklaringar, som afgifvas sedan mr ans officiella språk . och hans förtroliga samtal och jag tror,