derför att dömma mig, Mariamne, dotter a Eleazar Ben-Manahem, att stenas tills jag dör; ty äfven jag är en af dessa Nazarener som man kallar kristna. Ja, jag sätter er sann stolthet och ära uti att bekänna dera: tro och tillhöra deras sekt. I behöfver inga bevis, ty jg dömer mig sjelf med min egen mun. I prester af min faders tro. här i sjelfva dess tempel förnekar jag dess helighet, afsvär jag er dyrkan, afeäger jag mig er tro. Denna byggnad, som öfver skyggar mig, skall vara vittne till mina ord. Måhända skall den ännu i dag falla öfver er och öfverhölja er med sina ruiner. Om dessa fångar hafya smädat, så bar äfven jeg gjort det; om de äro brottslingar, värda döen, så är jag det också. Jag vittnar emol er! Jag trotsar er! Jag bjuder er att göre edert värsta mot dem som känna sig stolta och lyckliga att få dö för sanningen! Hennes kinder glödde, hennes ögon blixt rade, sjelfva hennes gestalt tycktes förstoras, då hon skakade sin upplyftade hand och så lunda utmanade de församlade domrarne. Det var eget att se huru lik hon var Elea zar i detta ögonblick, medan Manahems rika gamla blod svällde i hennes ådror och hennes fäders mod nu i farans ögonblick uppblossade inom henne. Sjelfva tonen : hennes röst genomträngde OCalehas hjerta icke så mycket för hennes egen skull, som icke mera för den broder som han så hög älskade, och hvars röst han tyckte sig höra i hennes. Esca betraktade henne med öm förvåning, och Johannes af Giscala bäfva: de der han stod vid tanken på sin ädle fiende och det ärfda mod han hade gjort klokast uti att icke drifva till förtvillan. Men spänningen af hennes nerver var för stark för hennes qvinliga natur. Modigt framslungade hon sin utmaning, men derpå