ait gå tillväga och påpekat de faror, det kunde framkalla ej blott från de makter, hos hvilka man kan antaga ett förut fattadt beslut att ogilla allt hvad Danmarks regering företager, utan äfven från de makter, som hysa verkligt intresse för detta land, och hvilka liksom vi icke skulle önska något högre än att kunna vara Danmark till nytta?. Det är märkligt nog, att grefve Manderström icke lagt så mycken vigt på denna varning, att han dragit försorg om att bringa den säkert och fullständigt till danska regeringens kunskap. Depeschen är af den art, som vanligen meddelas i afskrift, men detta har icke skett, och man ser af sjelfva dokumentet, att grefve Manderström icke önskat det. Den har blott skolat tjena grefve Hamilton till vägledning, och det saknas data för att bedöma, i hvad utsträckning han följt ordern att icke för danska regeringen dölja det intryck, som denna åtgärd framkallat här?. Under alla omständigheter är det klart, att utrikesministeren icke kunnat meddela riksrådet en handling, som den icke egde i sitt våld, och utskottet har ej heller kunnat upptaga den i sin berättelse. Men huru man än må bedöma grefve Manderströms depesch af den 35 Oktober, så tro vi oss likväl kunna säga, att den är alldeles betydelselös med afseende på frågan om försvarsförbundet, hvarom här uteslutande är fråga. Den förändrar icke det faktum, att enighet rådde mellan de båda kabinetten intill slutet af November, att ett tyskt angrepp på Danmark skulle framkalla ett aktivt uppträdande från de förenade rikenas sida, och att Danmark likväl lemnades ensamt, då angreppet inträffade. Feedrelandet, som i denna punkt öser ur goda källor, har bestämdt påstått, att depeschen slutar med en försäkran, att antingen en allians afslutes eller icke, så kan Danmark i händelse af ett anfall från Tyskland lika fullt räkna på de förenade rikenas bistånd?. Detta för hufvudpunkten i denna fråga så betydelsefulla yttrande är utelemnadt i den svenska publikationen; man ser icke tydligt att något fattas, det är icke angifvet med prickar eller streck, men det låter väl förena sig med hela formen. Det skall bli ganska intressant att erfara, om Feedrelandet har rätt i sitt påstående, och om svensk-norska regeringen verkligen samtidigt med sitt ogillande af grundlagsutkastet har — i denna eller någon annan depesch — uttalat sig å ett så bindande sätt om sin faktiska sofidaritet med Danmark. Men huru dermed än förhåller sig, förefinnas dock tillräckliga data som bevisa, att svensk-norska regeringen i alla händelser icke vidhållit sina invändningar mot grundlagsförslaget och ej heller sednare deruti sett något hinder för försvarsförbnndet. Berättelsen belyser hvad som yttrades från svensk-norsk sida i November månad, såväl före som efter konung Fredriks död, och då var allt förberedt för traktatens omedelbara afslutande. Men det finnes ett annat ännu mera talande vittnesbörd, som Posttidningen återkallat i minnet, och som Folkethingets utskott säkert icke skulle underlåtit att begagna, så framt det under mängden af offentliga handlingar erinrat sig dess tillvaro. Det är nemligen grefve Manderströms förslag i sammansatt svensktnorskt statsråd den 27 Oktober 1863, angående de instruktioner, som skulle gifvas grefve Hamilton för afslutandet af ett försvarsförbund. Detta förelag, som konstaterar svensknorska regeringens ställning till förhandlingarne, visar på ett ovedersägligt säit, att grundlagsförslaget efter närmare pröfning icke förekommit kabinettet i Stockholm kunna utgöra något hinder för alliansen, och derpå är det, som allt kommer an. För öfrigt vilja vi fästa uppmärksamheten på ett yttrande, som vittnar om att äfven grefve Manderström personligen kommit på andra tankar i fråga om Novemberförfattningen, och att hans bekymmer för dess faror öfvergått till ängslan för dess genomdrifvande. Detta yttrande återfinnes 1 en depesch till grefve Hamilton af den 16 November, hvari det, efter uttryck af djupt beklagande öfver konung Fredriks död, heter: Det förekommer mig lyckligt för konung Christian, att det nya grundlagsförslaget blifvit afgjordt före hans företrädares bortgång. Om man härmed jemför den samtidiga försäkran, att från vår (SvergeNorges) sida skall åtminstone ingenting förändras i vårt tänkesätt och våra åsigter?, att under alla omständigheter hoppas vi, att förhållandet mellan de två regeringarne skall blifva detsamma som hittills? — så synes det mycket illa betänkt af svensknorska regeringen att nu framdraga sin depesch af den 5 Oktober, hvilken aldrig blifvit hofvet i Köpenhamn meddelad, såsom förklaring på sitt långt sednare uppträdande i alliansfrågan.