STOCEHOLM der 7 Sept. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondeni.) Berlin d. 3 Sept. Vår allians med Österrike har faktiskt icke varit något annat än hvad grefve Rech. berg sjelf ger ut den för: ett godt tillfälle. för wienerkabinettet att på Preussens bekostnad försätta Österrike i en fördelaktigare ställning uti tulloch handelsfrågan. På så prosaiska saker går det förbund ut, i hvil: ket vårt feodala parti, förbländadt såsom alltid, skådar Tysklands nydaning. I närvarande ögonblick kan man ännu l: icke bedöma huruvida Bismarck stått på sig och vägrat hvarje principielt medgifvande. Det är redan illa nog att härvarande kabinett någonsin velat inlåta sig i förhandlinar med Österrike. Dessa separatförhandingar skola oförtöfvadt försiggå härstädes. I fråga om hertigdömena har under de sednare veckorna så godt som ingenting tilldragit sig. Endast att våra ministeriella tidningar fortsätta sina frivola bemödanden att grundligt utrota sista återstoden af de sympatier, som schleswig-holsteinarne kunna hysa för Preussen. Om de Bismarckska organerna vore samt och synnerligen köpta at kabinettet i Köpenhamn, kunde de icke verka mera för det danska intresset än genom sin nuvarande hållning. Fredsförhandlingarne i Wien gå så långsamt som möjligt. Det heter i preliminärerna: Ifall, emot all förmodan, fredsunderhandlingarne icke skulle vara slutade till den 15 September, kunna de kontraherande parterna uppsäga vapenstilleståndet att tilländalöpa efter sex veckor.? Ensamt denna bestämmelse ådagalägger tydligt nog i hvilken villfarelse makterna befunno sig vid preliminärernas afslutande. Förbundsdagen i Frankfurt låter sakerna gå på Guds försyn. Den bekymrar sig icke et ringaste om den kris, som hemsöker Tyskland. Visserligen säger förbundsregeringarnes majoritet, att det är afsynnerligt intresse för hertigdömena att arfföljdsfrågan blir snart ordnad och isynnerhet att icke storhertigen af Oldenburg, Rysslands skyddsling, kommer till väldet i SchleswigHolstein; men till denna doktrinära sats inskränker sig förbundsdagens åtgöranden. Storhertigen låter bli att inlemna de dokumenter, som skola styrka hans arfsanspråk, och derigenom förhalas successionsfrågan in infinitum. Förhandlingarne uti polack-processen erbjuda många intressanta momenter. Af alltsammans framgår tydligen, att de anklagade äro, i förhållande till Preussen, så oskyldiga som möjligt. För att åstadkomma ett slående bevis på detta förhållande, begärde deras försvarare att diktatorn Langiewicz mätte blifva hörd på ed, och denne hade äfven skriftligen tillkännagifvit sin beredvillighet, att inställa sig för stadsdomstolen. Domstolen biföll icke denna begäran, emedan Langiewiez befann sig i samma ställning som de anklagade. För de anklagade framläggas en stor mängd dokumenter, som de pästås ha författat och underskrifvit; men besynnerligt nog äro namnteckningarne dels förfalskade, dels äro skrifterna så illa uppsatta, att de anklagagådes försvarare, likasom de anklagade sjelfva, dristigt förklara, att här egt rum förfalskningar, och förfalskningar af alldeles samma beskafienhet, som polisen i Posen år 1858 låtit komma sig till last i Majewskiska rättegången. En medlem af polisen i Posen, en viss Niederstetter, har till följd deraf sedermera blifvit afskedad, medan deremot polispresidenten i Posen, hr von Bärensprung, som äfvenledes hade att skaffa med Majewskiska rättegången, ännu alltjemt bibehåller sin plats och helt nyligen erhållit en orden af ryska kejsaren. En dylik utmärkelse från czarens sida bar äfven kommit redaktören af den här stkommande feodala Kreuz-Zeitung till del. I Gendve afled den 29 Augusti dr Ferdinand Lassalle af de sår, som han erhållit i en duell. Lassalle är en i Tyskland mycket bekant personlighet. På sista tiden hade han ställt sig i spetsen för en arbetarförening med social-demokratiska tendenser. Han var just rätta manaen för en agitatorisk verksamhet i stor skala. Kunskapsrik, vältalig och egande mycken värma i sin framställning, fattades honom ingenting för att vinna sinnena. Han bekämpade med mera skicklighet än framgång representanten Schultze-Delitzsch tendenser, som gå ut på ett försvar för den åsigten, att hvar och en bör hjelpa sig sjelf. Lassalle blef för flera år sedan mycket bemärkt genom en rättegång, som grefvinnan Hatzfeld förde mot sin man. Han hade då, för att erfara huruvida grefven hade för afsigt att göra något ingrepp i sin frus förmögenhet, förstått att sätta sig i besittning af en brefväska, som tillhörde grefven. Med anledning häraf kom han på de anklagades bänk, men blef frikänd. Med grefvinnan Hatzfeld stod han fortfarande 1 närmaste förbindelse. Ett förolämpande uttryck om grefvinnan, hvilket skall hafva blifvit fäldt af en hr von R., skall ha föranledt honom till utmaningen. Lassalle var ett i filosofiskt afseende rikt begåfvadt hufvud. Genom sin död undgår han flera anklagelser för högförräderi. Nordd. Aligem. Zeit:s Wienkorrespondent yttrar sig i ett bref af den 31 Augusti om