namnda silira betydligt. Uberaknadt den omedelbara förlusten i slaget, gingo snart derefter alla svenska stridskrafter i södra Tyskland förlorade, dels genom hertig Bernhards öfvergång till Frankrike, dels till följd af dervarande bundsförvandters nödtvungna affall.? Emellertid hade Sverge år 1635 på benen 88,000 man, hvaraf 43,000 inhemska trupper och resten värfvade, oberäknadt artilleriets och flottans 5000. De tyska bundsförvandternas utgjorde ungefär 20,000. De följande åren sjönk den effektiva styrkan ej obetydligt, men 1640 utgjorde den svenska krigsmakten 74,000 man, hvaraf 30,000 hemma och 44,000 i Tyskland, de sednare understödda af minst 20,000 bundsförvandter. Ungefär lika var förhållandet 1641—1643. År 1644 uppbringades svenska krigsmakten till 90 å 98.000 man, och 1648 steg den till 94.000 man — hvaraf 49,000 inhemska soch 45,000 värfvade — utom 2000 man för artilleriet och 5000 på flottan, således tillsammans öfver 100, man. Af denna styrka stodo 63,000 i Tyskland, understödda af 41,000 man bundsförvandter (fransmän och hessare). Då Carl Gustaf började kriget mot Polen, gppgick svenska armån till rågot öfver 50,000 man; året efter fredsslur t utgjorde landtmakten ännu 54,000 man. Ytterligt vårdslösad af Carl XI:s förmyr lare, var svenska krigsmakten, då kriget ånyo utbröt 1675, ehdast en skugga af hvad den under de föregående årtiondena varit. Endast 11,300 man kunde Carl XI hösten 1676 samla vid Ljungby för infallet i Skåne; det var dock den största styrka som under hela krigets lopp i Sverge på ett ställe var samlad. Efter återvunnen fred använde konungen, som bekant, Wea oaflåtligaste omsorg på försvarsväsendets förbättring. Vid hans död räknade den stående eller i fred underhållna armån ej mindre än 65,600 man. Dertill kommer sjöfolket, som, efter kriget med Danmark under Christina bestämdt till 5000 man, nu var ökadt till öfver 11.000. Flottan räknade 46 fartyg med 2648 kanoner. Landet torde vid denna tid egt en befolkning om 2!2 millioner. Andra året af den lårga krigsperiod, som upptog efterträdarens nästan hela regering, steg svenska armens styrka ända till 82,000 man, utom 3000 man artilleri och 11,000 sjöfolk, summa 96,000 man. Annu högre var antalet år 1708. Minst 35,500 inbröto under konungens befäl i Lithauen; under Lewenhaupts befäl stodo 14,000 man, en lika stor styrka under Lybecker; besättningarne i Lifland och Estland utgjorde minst 14.000, i Polen funnos under Crassow 8900, i de tyska besittningarne 10,000 och i Sverge 15,000, tillssmmans 110,000 man, utom artilleriets och flottans 14,000. Under åren 1700-—1709 böll sålunda Sverge en krigsstyrka, som, äfven med afräkning af de utländska värfvade trupperna, utgjorde närmare 4 protent af befolkningen. Ännu år 1718 stodo omkring 40,000 man under fanorna, och en något större styrka tre år sednare vid tidpunkten för Nystadfreden! Under frihetstiden var visserligen armens styrka fastställd på papperet till 50,665, hvarjemte flottans manskap kan anslås till 10.000. Men som en stor del nummer voro lediga, antager förf., att man får minska de uppgifna siffrorna med 20 procent. Under såväl finska som pommerska krigen var den använda krigsstyrkan ganska ringa; fältarmån uppgick under det sistnämnäda aldrig högre än till 17,000 man. Under Gustaf III:s finska krig blef Sverges militära kraftutveckling åter större; dock isynnerhet hvad lottan angick. PSista krigsåret räknade båda lottorna tillsammans 36.000 (på papperet: 13,500), hvaraf ungefär !3 från armån; jandthären uppgick till 12 å 13,000 man. År 1803 uppgick landtmakten på papperet till nära 100,000 man, flottans besättning till 10,000. Så stor styrka fanns dock uldrig under fanorna. I September månad voro dock 61,200 man på benen. Dessa siffror öfverstiga säkerligen betydligt hvad le flesta föreställt sig. Under en sådan edning och administration, som Gustaf IV Adolfs var, och under sådana förhållanden öfrigt, som de då rådande, var således len effektiva styrkan vida större, än den om nu, efter allt hvad under femtio års red på försvarsverket offrats och sedan folknängden inom svenska väldet ökats från 3 ill 4 millioner, kan i första linien uppstälas. Jemförelsen är lika lärorik som bittert iedslående. Trots de oerhörda lidanden och förluster, om betecknade slutet af Gustaf Adolfs reering, trots det att vi förlorat Finland med n befolkning om 6 å 700,000 personer, todo dock fem år sednare, under kriget not Norge, i Juli 1814 ej mindre än 39.000 nan under fanorna. Dertill kommer 4500 nan besättning på skärgårdsflottan samt örogsflottans, af förf. ej till siffran bestämda, ! JOnskaP Erinrar man sig derjemte — tilligger han — att större delen af kavalleiet, såsom obrukbart i Norges brutna mark, ig på rusthållen, samt att ännu mycken : eväring såsom besättningar och reserver! ar kringströdd i landet, äfvensom att allal juka och alla ledigheter i ofvanståendel ummor ej äro inbegripna, så torde landt-! rmens verkliga styrka mer än väl kunna ntagas till betydligt öfver 50,000 man. Förf. afslutar sin så lärorika afhandling ned några tänkvärda anmärkningar, dem i tillåta oss här i deras helhet införa: Sverges befolkning uppgick då (1814) Il omkring 2!4 million; armens verkliga j lyrka öfversteg således betydligt 2 procent f befolkningen. Afven år 1805 voro fulla procent deraf, oaktadt den dåliga krigsyrvaltningen, verkligen under fanorna. verge räknar nu 4 millioner menniskor och ess finanser äro i förhållande till åren 1805 ch 1814 i ett blomstrande skick, hvarjemte ationalvälmågan blifvit månvgdubblad. Månne icke dessa fakta i förening med vad som förut blifvit anfördt kunna gifva ledning till eftertanke, huruvida de 50.000 an som vanligtvis antagas kunna uppstäls i första linien till landets försvar, är en og liten styrka emot hvad landet möjligts utan öfveransträngning skulle kunna stadkomma? Vårt brödraland Danmark har några tr sadan sett gin nädsakadt att