STOCKHOLM den 6 Sept, Sverges stridskrafter förr ooh nu. Det är nu tre å fyra år sedan man företog sig en högeligen påkallad, tyvärr blott alltför länge fördröjd, granskning af vårt sjöförsvars tillstånd. De upptäckter, som då gjordes, det resultat, hvartill man kom, erhöllo ett lika kort som från mer än en synpunkt karakteristiskt uttryck, hvars riktighet i det stora hela neppeligen af någon motsades, i de få orden: vi ega ingen flotta. Om man sporde efter anledningarne till ett så både öfverraskande och bedröfligt förhållande, voro naturligtvis då, såsom alltid, det oinskränkta devouementets män genast färdiga med ett svar, som från regeringens skuldror vältrade hela ansvarsbördan. De presenterade en gammal välkänd syndabock, som så länge vid förefallande behof blifvit såsom sådan af vederbörande använd och af publikum på god tro erkänd, att han nästan tyckes vara på god väg att sjelf med resignation och ruelse taga för kontant och tro på allt, hvad ondt man i nämnda hänseende om honom behagar yttra. Syndabocken kallas rikets ständer och corpus delicti benämnes — för att välja ett af de vanligare bland de varierande namnen — ständernas oefterrättliga njugghet i fråga om rikets försvar. Vi meddelade för ett par veckor sedan en på officiella handlingar grundad undersökning om, hvad vårt försvarsväsende kostat staten under de sednaste decennierna. Den utvisade, att ensamt för svenska sjöförsvarets behof af rikets ständer beviljats för perioden 1830—1866 den nätta summan af 1 det närmaste nittio millioner rdr rmt, oberäknade sjöförsvarets ändelar af tre eventuella krigsrustningsanslag om tillsammans 9 å 10 millioner. Dessa siffror torde åtminstone bevisa, att den ofvannämnda, med så enträget och uteslutande förtroende anlitade, syndabocken verkligen är i sin goda rätt, om han skakar af sig åtminstone en betydlig del af den tyngd af moraliskt ansvar, man så gerna vill lassa på hans öfvade och härdiga rygg. Dessa siffror skulle kanske fastmer — — Men vi erinra oss, hvad en högt uppsatt man i vårt land en gång vid ett högtidligt tillfälle yttrade, att siffror äro både himmelska och djefvulska. Det förra lockar visserligen, men det sednare afskräcker åter från allt för intim beröring med dem; och för att ej råka illa ut vid valet mellan dessa skarpa alternativer, lemna vi derhän, hvilketdera af dessa vedernamn de siffror, vi nämnt, må förtjena. Endast den anmärkningen tillåta vi oss förslagsvis framställa, att siffrorna kanske må kallas himmelska; närhelst de beteckna en realitet af så eller så många millioner, med hvilka man får fritt handskas, för att underhålla t. ex. en komfortabel eskader som ?til lyst kan samlas å Hakefjord eller till och med göra en fredlig sommartur till Cherbourg: men att de förtjena det andra, fula epitetet, när de torna upp sig såsom frågetecken i slutet af en anklagelse, som vill hafva svar på det spörjsmålet: millioner, hvart togen I vägen? ingen I verkligen alla upp i rök? När man fann att det stod illa till med sjöförsvaret, tröstade sig många med den tanken att krigsstyrkan till lands var så mycket bättre. Ännu för jemnt elt år sedan synes också regeringen hafva hyst rätt foda förhoppningar om dess beskaffenhet, t hon underhandlade då helt frimodigt oc förtröstansfullt med Danmark om en allians, med ändamål att de förenade rikena skulle bistå Danmark mot tyska förbundet, som räknar 40 millioner menniskor och disponerar en armå om åtskilliga hundratusen man. Men snart nog kom hon till en annan åsigt. Danmark väntade vår hjelp, men att allena lemna den skulle — säger grefve Mandersröm i en depesch af den 10 Juni 1864 — Pvara att störta oss sjelfva i säker undergång och förderf, utan hopp om att rädda den vän och granne, hvilkens lidanden krossa vårt hjerta, men hvilken vi icke ha kraft att understödja så, som vi så innerligen önskade att kunna understödja honom.? Således äfven här en bekännelse om total vanmakt. Hvar ligger då skulden? Rikets ständer hafva sedan 1830 för landtförsvaret beviljat, utom de trenne krigsberedningskreditiven, en summa stor tvåhundrasextiotret millioner rdr rmt. Den summan är vederläggning nog på den slitna trosartikel om ständernas njugghet, som byråkratisk egenrättfärdighet uppfunnit och lojal enfald eftersnackat. Sedan vårt folk under femtio års fred hemtat sig efter fordna ansträngningar och sett sina materiella bjelpkällor i alla riktningar i en förut okänd skala utvecklas; sedan det under denna tid för sitt försvarsväsende offrat stora summor — hvilkas i statsräkenskaperna synliga del endast för tiden från år 1830 uppgår till trehundrasextiotvå millioner rdr rmt — skulle vi således befinna oss på punkten af nästan total militärisk vanmakt till både lands och sjös! Det resultatet är lika håpnadsväckande, som det är tydligt såväl att utan oerhörda fel, misstag och försummelser det ej vore möjligt, som ock att felet ej är alt söka i den penningbeviljande myndighetens njugghet. Det omätliga missförhällandet mellan de för försvaret offrade hundratals millionerna och försvarsverkets hjelplösa skick skulle visa sig i en ännu mörkare dager, om man kunde till de af staten gjorda utgifterna lägga äfven summan af de omedelbart folket åliggan:ie om kostnader och onera för samma ändamål. Utvägar för en approximativ beräkning af dessa sednare saknas ej helt och hållet. För ögonblicket få vi emellertid lemna den frågan å sido. Men, med en ännu allvarligare och — det kan ej nekas — äfven anklagande röst tala dessa sakförhållanden, då man jemför förr och nu, jemför nuvarande folkmängd och hjelpkällor af alla slag samt nutida militöra krafter med dem, öfver hvilka svenska staten förfogade för fetntio, åttio, ja för tvåtill trehundra år sedan. Såsom i det afseendet högst upplysande rekommen