SLADIATORERNI) TAPLOR UN LIFYRT BLAND RONARE OCH JUDAB. ROMAN I TVENNE DELAR 4? WHKYTE MELVILLE. KAPITLET XII Den förlorade legionen. Kallande till sin hjelp allt hvad som kan stålsätta en qvinnas hjerta, begaf sig nu Mariamne tillbaka till sin faders trädgård samma väg som hon hade kommit. Den var nu öde, och huset, på hvilket hon ej kunde låta bli att kasta en blick, som möjligen skulle bli den sista, var fortfarande tyst och stilla. Hon skulle gerna ännu en gång velat se sin fader, äfven under hans sömn — skulle gerna velat kyssa hans omedvetna panna och sålunda erhållit en inbillad förlåtelse för det förräderi hon hade i sinnet att begå; men detta skulle varit att utsätta sig för en alltför stor risk, och med en bön om gudomligt beskydd och bistånd lutade hon sig ned för att upplyfta marmorskifvan, som dolde ingången äl den bemliga vägen. Bom den så nyligen varit flyttad, då Calchas begaf sig till det romerska lägret, gaf den lätt vika, och hon nedsteg nu, icke utan svåra farhågor, utför en fuktig vindeltrappa, som tycktes leda ned i jordens inelfvor. Då stenen föll tillbaka på sin förra plats, befann hon sig insvept 1 ett fullständigt mörker ; och medan hon trefvade framät genom det slippriga hvalfvet, kunde hon icke låta bli att rysa af fruktan vid tanken å hvad hon möjligen kunde råka ut för imnan hon åter såge dagens ljus. Det var förfärligt att tänka på de reptiler som må) Se A. B. n:r 129, 130. 132--148, 150, 151, 158—455. 157.158, 18N-—AR3, 185, 185, 188-—190, 29 arch 195-197. 199 arh 201-—204.