STOCKHOLM den 1 Sept. Det tal, hvarmed lord Palmerston nyligen helsat sina valmän i den lilla staden TiverI tön företer ett ytterligare bevis till de mänga redan förbandenvarande på den utomordentliga lättsinnighet, som denne statsmen ädagalägger i uppfattningen af de vigi tigaste politiska frågor. Väl hade det första på telegrafisk väg hitkomna referatet åbördat honom ett yttrande, som han icke j ällt och svårligen kunnat fälla, nemligenj ett förordande af freden till hvilket pris som helst; men det återstår i alla fall i detta tal tillräckligt för att karakterisera det sätt, hvarpå lord Palmerston söker förklara sina åtgärder såsom Englands förste minister. I afseende på danska frågan yttrar han t. ex., med den honom egna, nästan cyniska oförskämdhet, att engelska flottan under vintern icke skulle ha kunnat uträtta någonting, samt att dess landtarme icke skulle ha förmått hålla stånd emot tyskarne, tilläggande strax derpå, liksom för att bespara andra mödan af en vederläggning, att berörde armå består af 300,000 man, oberäknadt ett lika stort antal milis och frivilliga. I afseende på de inre fråorna upplyser han de goda tivertonboerna erom, att en regerings hela uppgift består uti att ingenting göra, utan öfverlemna allt bestyr åt folket sjelf och låta sakerna gå sin gång. Det är ej utan ett visst intresse att betrakta huru detta tal blifvit bedömdt af den engelska pressen. Morning Post ger väl i allmänhet den ädle lorden rätt, men kan dock ej afhålla sig från den anmärkningen, att det emellertid förblir en öppen fråga, huruvida icke England kunnat genom en behörig demonstration skrämma Preussen, och sålunda qväfva kriget i födseln. Times föster sig isynnerhet vid det progam talaren uppställt för den inre po itien, hvilket naturligtvis af bladet lofordas lika högt som den fredspolitik, hvilken iakttagits af en bland de erfarnaste, populäraste och lyckosammaste ministrar, som den nyare tiden haft att uppvisa?. Det torde likväl falla sig något svårt för Times att, med blicken fästad på resultaterna af det sista haålfårets diplomatiska kampöfningar, ställa sin hjelle i en dager, som icke betydligt fördunklas af det lyckosken, som omstrålar en annan, oerfaren och impopulär minister, hr von Bismarck. Ar detframgången, hvarefter statsmäns värde skall upp: skattas, och anses egenskapen att vara lyckosam den högsta hos en statsman, så tillkommer väl priset ostridigt den sistnämnde, nyligen på en parad i Wien i majorsuniform uppträdande preussiske statsministern. Daily News gör vid talet följande anmärkningar: ?Den gråhårige yngling, hvilken något sednare än sina samtida och jemnåriga rasat ut, uppträdde inför sina valmän i Tiverton för första gången i sin nya roll. Han hade på de sednare åren icke besökt nämnde duodesköping, och då han nu omsider der visade sig, så befanns han ha i flera hänseenden blifvit en helt annan menniska. Det är väl möjligt, att de beskedliga invånarne icke kunde märka huru fullständig förändringen i sjelfva verket var. De återfunno ännu alltjemt det gamla maneret, den gamla lyckliga instinkten ifråga om komplimenter och fraser; men någon den ringaste flägt af den fordna andan förspordes icke, och det fordna krigiska och trotsiga lynnet hade helt och hället försvunnit. Hvad nu orsaken härtill än kan ha varit, antingen de upprepade diplomatiska och parlamentariska nederlagen under den förflutna sessionen eller någonting annat — nog af, förändringen är ögonskenlig. Lord Palmerston uppträder i sin gamla valort såsom den allmänna verldsfredens apostel, såsom en politisk Prospero, hvilken kastar sin bok i vattnet, sönderbryter sin staf, och för alltid afsvärjer den trolldomskonst, med hvilken han försatt elementerna i uppror. Vi vilja blott uttrycka den förhoppning, att han på fullt allvar omvändt sig, och att han hädanefter vill afstå från det olyckliga tidsfördrifvet att skrämma förnuftet ur arma enfaldiga stadsoch bybarn med det fåviska ropet, att fienden står för dörren.? orybladet Morning Herald medgifver å sin sida, att lord Palmerston förträffligt förstår den konsten att försvara sig emot fö 7 -bråelser, som i menniska gjort honom. bet har aldrig fallit någon politikus elle! kritikus in-att lägga honom eller lord Rus sell till last, att de icke företagit ett kors tåg till Polens återupprättande; men mar kan hvarken i eller utom England förgäta. alt de slogo omkring sig med hotelser. hvilka endast hade varit berättigade för der händelse, att de hade hyst en uppriktig af sigt att börja krig. I afseende å den dan ska frågan yttrar bladet: 4Då hans herrlighet talar om Danmark förolämpar han med sin sympati i order det tappra folk, som af honom förråddes. Den ädle lorden hade i sanning kuunat hs åtminstone så mycket sinne för det anständiga, att han i denna fråga hållit munnen. Saken är numera afgjord, och det hade va rit bättre att nu ej röra i smutsen. Mer likasom han förolämpar Danmark med sir rr