net på en dag egnad åt fridfull njutning och hvila. Hennes far var van att vid denna tid på dagen dricka en bägare vin, och Mariamne bar den in till houom, full af längtan att få visshet om den sak som låg henne så nära om hjertat. Hon trädde med darrande steg in i rummet der han satt, och stod framför honom med en intagande blyghet i sitt sätt som tycktes bedja att ban ej skulle illa upptaga hennes närgångenbet. Hans straff hade redan börjat. Hon påminde honom om sin mor, då hon stod der blek och skön i sin oro. Min fart, sade hon mildt, då han tog bägaren ur hennes hand och satte den ned orörd utan att säga ett ord, hvar är vår frände Calchas? och — och britten Esca? Min far, säg mig genast det värsta. Jag är din dotter och kan bära det. Han vände sina ögon mot henne med stränghet, ja, vrede i sin blick; men äfven nu kunde han icke tala till henne förr än han bade upplyftat bägaren och tömt den ända till botten. Hans läpp var nu stadig, och hans anlete hårdare och dystrare än förut. Dotter af Ben-Manahem! sade han. 4hädanefter har du ingenting gemensamt med honom, som i går var din frände, eller med hedningen, som bodde i mitt hus, åt af mitt bröd, drack ur min dryckesbägare och stod vid min sida på vallen mot lfienden. Hon hopknäppte sina händer i förtviflan, och gjelfva hennes läppar blefvo alldeles hvita; men hon hade segt sanniug — hon var hang egen dotter, och hon hvarken vacklade eller utbrast i tårar. Med lugn ton upprepade hon sine förre ord: