trainen, kunde afdelningarne svårligen använda de på vagnarne medförda reservportionerna.? Hvad kårintendenten här framställer såsom sannolikt, var enligt alla vittnesbörd fullkomligt öiverensstämmande med verkligheten. — Utskottet måste lemna oagjordt huruvida kårintendenten sjelf försummat att ener-iskt fästa öfverbefälhafvarens uppmärk samhet på verkan af de vidtagna dispositionerua, ty det synes icke af handlingarne. Deremor måste utskottet på det bestämdaste uttala den åsigt, att kårintendenten på intet sätt kunde vara nöjd med att hafva försvarligt sörjt för magasinernas förseende och deremot lugnt se på att trån andra sidan träffas anstalter, som i hög grad försvåra, ja till en del rentaf förhindra att förplägningen kom afdelningarne tillgodo. Snarare måste det anses som en pligt få denne högtstående embetsman att tästa ör verbefälhafvarens uppmärksamhet på aut han hindrade förplägningen, trots den befintliga goda tillgången; Jikasom det måste hufva varit hans pli t, då h n den 5 Febr. mottog underrättelse om det förestående återtåget, att genast föranstalta om ändring af den gamla instruktionen, hvilken han insäg icke kunde följas. Utskottet måste, enligt innehållet af de erhållna upplysningarne, betvifla att kärintendenten lvgt hulvudsaklig vigt derpå, ett föremålet för hans egen verksamhet uppnåddes. — Att magasinerna äro så rikligt försedda, att det på den grund varit möligt att soldaten kunnat vara väl förpläad, hjelper föga, då det är bevisadt att an varit blott medelmåttigt förplägad. En kårintendent, som med riktig dritt såg till att allt skedde som borde ske, skulle visst icke underlåtit uppfordra öfverbetälhafvaren att under de utomordentliga förhållandena tilllämpa de paragrafer i förplägningsreglementet, som förläna honom myndighet utt höja rationerna af naturförplägning, bränsle och lägerhalm. Dock är det utskottets bestämda mening att förnämsta klagomälet i cetta afseende öfver underlåtenhet att — trots de förhandenvarande, af ötverbetälhafvaren sjelt starkt framhållna, utomordentliga omständigheterna, hvilka hufvudsakligen bidros att framkalla den af honom åberopude nödvändigheten att uppgilva ställningen — begagna den myndighet, som det varit en oafvislig pligt att begagna, faller på högstkommenderande generalen. Honom drabbar äfven den svåra anklagelsen att genom ändamälslösa dispositioner hafvå gjort det omöjligt för kavalleriet, artilleriet samt öfverhutvud all train att hålla hästbeslaget vid makt. -Den materiella förlusten i följd af denna väsendtliga brist är, enligt inkomna upplysningar, ganska betydlig. Men ännu större voro de li danden, som blefvo en omedelbar följd af denna försummelse för de retirerande trupperna, i det de oupphörligen hejdades af trainen och artilleriet, som icke kunde komma fram. — Såsom exempel kan anföras, att 9I:de regementet af deita skäl behötde 12 timmar för att tillryggalägga de första 2 milen till Flensburg; att det 2:sta regementet, såsom skäl till att det behöfde 17 timmar för att komma till Flensburg, uttryckligen säger, att nästan hela armen med arulleri och train var dirigerad på en och samma väg?. Öfverhufvud anlände det infonteri, fom afmarscherat på aftonen kl. 9—11, följ.nde förmiddag kl. 11—41, till Flensburg, således elter 14 timmars marsch. — Största delen af trupperna bivuakerade 3 timmar uti eller vid Flensburg, medan andra truppafdelningar voro i täktning eller i stridsställning söder om staden, hvarefter de anträdde en ännu längre marsch till Eundeved och Als, hvarunder alla de vedermödor, för hvilka de redan varit utsatta, voro i jemnt tilltagande. Det är tillräckligt klart, att det funnits ett vacklande och en ovisshet uti de ordres. som den 6 Febr. på aftonen utgingo från högqvarteret, hvaraf isynnerhet andra divisionens trupper fingo lida, i det de onödigtvis spillde sina krafter på marscher i ställningar och bivusker, likasom det är visadt, att hufvuddispositionen, åtminstone för en division, förändrades under vägen och medförde mycket obehag. — Det närmare sammanhanget måste emellertid lemnas tills vidare, såsom icke fullt utredt. Det är ett vackert vittresbörd om den vid detta tillfälle rådande goda andan, att infanterister — framför allt 8:de regementet — trots deras matthet släpade med sig de på vägen qvarlemnade kanonerna till Flensburg och vidare till Graasten. Men det är en ännu mera slående kommentarie till öfverbefälhafvarens omsorg att bevara en slagfärdig arme åt konungen och landet, som skall hafva förmått honom att besluta sig till ett regelmessigt äterlåg, nemligen att ett par yngre officerare, kapten Vaupell. och löjtnant Stephensen, trots ordern att lemna kanonerna, visste arrangera sig så att de kunde medtöra och verkligen medförde ett antal svåra kanoner från Stapelholm — alliså den längsta rewrättvägen! En alldeles oförklarlig gåta är, att det icke finnes minsta spår att jernbanan med dess betydliga materiel (minst 14 lokomotiver och 180 vagnar) kommit armån till minsta nytta på dess återtåg!!! Enligt hvad allmänt berättas af personer som derom kunnat ega någon kunskap, måste antagas, att högstkommenderande generalen med en framgövg och omsorg, som står i skarp motsats till härens öde, förstått att sjelf erhålla ett godt qvarter. Ej en enda af de många handlingarne låter ana, att han personligen befattat sig med uppgiften att återtöra hären väl ordnad. Generallöjtnant de Meza finner sig i sin första försvarsskrift till krigsministören föranledd att kalla återtåget jemförelsevis lyckligt. Tliskattot kan oj hiträda denna dam. men