blifvit afslutad med Danmark, och afseende att förklara svensk-norska regeringens ställning. Af dessa rapporter framgår, att grefve Manderström 1 sina depescher förnekat, att en allianstraktut var afslutad, i det han med häntydning på sina konstitutionella förpligtelser betecknade detta rykte såsom förhastadt; men att han vid sidan deraf framhållit, att en förbundsexekution icke kunde företagas utan fara för nordens oafhängighet, att Stockholmskabinettet stadigt aktat på ett tillstånd, som nödvändigtvis måste framkalla allvarsamma beslut; att Srerge skall förblifva neutralt, så länge blott är fråga om Holstein och Lauenburg, men frångå sin passiva hållning, om tyska trupper rycka in i Slesvig. Den ena rapporten omtalar tillika, hvad gesandten kunnat erfara om de svenska depeschernas verkan i London och Paris. Frän lord Russells sida har sålunda kommit en försäkran, att britiska regeringen hyste största intresse för Danmark och bevarande af dess integritet, och att han vore fullkomligt redo att erbjuda Tyskland sin vänskapliga bemedling i den svälvande frågan; men lorden har derjemte tillagt, att han, ehuru ingalunda erkännande giltigheten af Tysklands alla klagomål med afseende å Slesvig, dock fruktar, att danska regeringen icke uppfyllt alla de förpligtelser den ätagit sig. Från fronsk sida har grefve Manderströms depesch framkallat ett svar, om hvilket måsie antagas, att det gillat svenska regeringens uppfattning, att Danmark ej borde göra väpnadt motstånd mot en förbuudsexekution i Holstein, och gilvit utsigt till att Danmark, Sverge och Norge kunde göra säker räknivg på Frankrikes bjelp och bistånd, om de tyska trupperna ginge öfver Eidern. Hos Dronyn de Lhuys tyckes hafva uppstått tanken, att nägon egennytta kunde förutsältas hos svensk-norska regeringen; men denna förmodan har från svensk sida mötts med en anmärkning, att i så fall skulle de två förenade rikena icke uppträda såsom då skedde, utan snarare hänvisa Danmark på dess egna bjelpkällor, i hopp att det genom striden skulle tvingas till en sådan svaghet och utmattning, som skulle mediöra faror för upprätthållundet af Danmarks oafhängighet och monarkiens integritet. Det sista dokumentet i denna afdelning är en depesch från danska gesandten i Stockholm, daterad den 10 Nov. Han har haft en privat audiens hos svenska konungen, som synes hafva antagit, att det icke så snart skulle komma till förbundsexekution i Holstein, men icke desto mindre yttrade den förhoppning, att grefve Hamilton, sedan de i svenska grundlagen föreskrifna formaliteter blifvit uppfyllda, under töljande vecka kunde erhålla nödiga instruktioner för traktaiens afslutande. Andra afdelningen, som omfattar tiden från konung Fredrik VII:s död till den 10 Dec. 1863, innefattar likaledes ätta dokumenter, hvaraf de fem äro depescher från danska gesandten i Stockholm, de två depescher från danska utrikesministern till den danska gesanäten i Stockholm, och slutlien det åttonde en depesch från grefve Manderström till grefve Hamilton. Den första af dessa handlingar är framkallad af konungens död och är daterad den 16 Nov. Deruti meddelar danska gesandten i Stockholm, att grefve Manderström yttrat till honom, det konung Fredriks död icke skulle göra någr ändringar hos svenska regeringen i afseende på den väg, den beträdt med hänsyn till allianstraktaten. Han tillägger, att han har sig bekant, det konungen dagen förut yttrat til ett annat sändebud, att instruktioner snart skulle afgä, som kunde sätta grefve Hamilton i ständ att underteckna allianstraktaten, i hvilket afseende likväl franska gesandten tillrådt att icke handla förhastadt. I den följande depeschen från samma gesandt, åtta dogar dereiter, framträder svenska regeringens tanke, att det måhända vore gagneligas:, med afseende å en möjligen förestående bemedling, att icke tör ögonblicket hasta med trakwatens undertecknande. Innan man går vidare, torde vara ändamålsenligast att i korthet erinra om de händelser, som utöfvat ett väsentligt inflytande å de följande dokumenternas tillkomst. Itskortet har redan tidigare erinrat, att Preussen på ett ännu oförklarligt säxt förändrat sin hållning i dansk-tyska frågan omedelbart före konung Fredriks död. Strax efter denna händelse följde prinsens af Augustenborg uppträdande såsom pretendent den 16 Nov: och en stor rörelse öfver hela Tyskland, hvilken hastigt spridde sig till de tyska kamrarne, som genom interpellationer och resolutioner sökte inverka på regeringarne samt göra Augustenborgarens sak till en hedersfråga för det eniga Tyskland. Till de gamla anklagelserna mot Danmark lades nu stadfästelsen af Novemberförfattningen. I förbundsdagens möte j den 2 Nov. notificerade danska gesandten. tronombytet och öfverlemnade sina nya kreditiver; men i samma möte notificerades af Badens gesandt prinsens af Augustenborg tronbestigning i Slesvig-Holstein, och flera förbundsregeringar nedlade protest mot dan. ska gesandtens tillträde till församlingen. Sedan saken blifvit hänvisad till utskott, uteslöts i mötet den 28 Nov. danska gesandten, och beslöis att Holsteins röst tills vidare skulle hvila. Englands vägran (den 26 Nov.) att gåin på den af kejsar Napoleon föreslagna kongressen tillintetgjorde de förhoppningar om en fredlig lösning, som med skäl kunde väntas deraf, och flera underrättelser från Tyskland talade om redan började rustningar. Den danska regeringen började äfven rusta och inkalla manskap. Den 23 Nov. äskades af den svenska riksdagen ett ansla af 3,000,000 rdr till krigsrustningar, och