genom allehanda förlustelser, nit man fortsätter den gamla lyxen i klädsel och lefnadssätt, alldeles som om ingenting hade händt, samt skyr att komma in på frågorna om hvad som är förloradt och hurn det skall vinnas tillbaka. Endast reaktionen är ifrig: hon tyckes tänka på stt bilda en stor förening, för att försvara kronan? och qväfva pressfräckheten?, men hvad hon egentligen väntar sig att ernå, är svårt att fatta. Ännu tyckes hon till en viss grad vara nog naiv att tro på en personel union med Schleswig-Holstein, hkasom om det då vore möjligt att de tyska stormakterna först skulle öfversålla detta med finansiella bördor, del i statsskulden och betalning af krigsomköstnaderna, hvilket ju blott kan betraktas såsom ett straff för förvållandet af allt detta bryderi. Om reaktionen deremot verkligen kan tro att konungarikets: befolkning, i fall Slesvig icke på något sätt kan erhållas — ty kan det räddas genom absolutismen, blir det en annan sak — skall vara benäget att uppoffra det ringaste af sin frihet för en konung, hvars trontillträde ensamt för sig framkallat så ofantliga olyckor, vet jag icke, men jag tror sannerligen att hon då gör upp sin räkning utan värden, och att hon, när freden är afsluten och författningssaken kommer före, skall finna såväl riksråd som riksdag och valmännens ofantliga flertal redo att försvara friheten och det konstitutionella systemet. Hvad striden för Slesvig tyvärr icke förmått skall då striden för grundlagen säkert uträtta, nemligen samla alla såsom en man! E.