största tålamod burit de stora plågor, från hvilka han nu efter 6 veckors förlopp blifvit befriad. Pastor Walther tackade derefter den dödes fader och moder, för den uppoffrande beredvillighet, hvarmed de tillåtit sonen att draga ned och strida för Danmark, samt sade att det ej varit en ringa tröst för den gamle fadren i all hans sorg, att det ännu en gång blifvit honom förunnadt att se ?gossen sin?, om än med brusten blick. Sedan sånglöreningen derefter sjungit en psalm, begat processionen, med 16 unga hvitklädda flickor i spetsen, sig till den med de skandinaviska flaggorna prydda, blomstersirade grafven, der sockenpresten förrättade jordfästningen och pastor Böggild från Aby 1 kraftiga ordalag tackade den bortgångne för den kärlek, som han jemte så många andra svenska bröder bevisat oss genom att öfvergifva allt i hemmet och komma oss till hjelp i vår nöd, och lofvade han, att vi alla skulle med kärleksfull hand freda hans graf och den minnesvård, som kommer att gemensamt resas öfver honom och hans trogne och uppriktige vän, kandidat Sörensen, vid hvars sida han nu hvilar. De unga flickorna sände honom slutligen ett sista farväl med ett rikt blomsterregn, under det sångarne afsjöngo följande vackra versar: Faa Venner fandt vi i Traengslens Tid — Gud signe Enhver, som dog kom herhid, Som lytted til Danmarks Hjerteslag, Som offred sit Liv for dets Hjertesag. Vor unge Ven med det brustne Blik, I Dannemarks Skjöd Du Hvilested fik! For alt, hvad Du gav i Kjerlighed, Vi kun kunne lyse din Grav i Fred! Men skjuler end Gravens Tue dit Stöv, Ei glemmes dit Navn med faldende Löv, Thi Kjerligheds Lod er ei at döe, Den lever trods Tidernes sterke Sö! Og Hjertet, hvorfra din Gjerning sprang ud, Velsignelsens Höst nu fange hos Gud; — Du veere nu fredlyst, stille Sted, Hvor Stövet til Stöv vi har senket ned!