STOCEHOLM don 24 Ang, En norrman har med afseende på det sista halfårets händelser, den ställning SvergeNorge derunder iniagit, och den slutliga utgången af Danmarks kamp, fällt det yttrandet, att Skandinavismen nu upplefvat sitt Novaraslag; från denna stund inträder det allvarliga arbetets tid. Anmärkningen är ej blott qvick, hon är äfven sann och träffande. I sjelfva verket hade mången uppriktig anhängare af den skandinaviska iden hängifvit sig åt den föreställningen, att den broderliga stämning mellan de nordiska folken, den känsla af politisk solidaritet, af intressenas gemensamhet, som de tvenne sista årtiondena alstrat, skulle erbjuda en tillräcklig och -trygg grundval, på hvilken — så snart det gynnande ögonblieket kom — enhetsverket kunde uppbyggas. Men den föreställningen har ej hållit profvet, derföre att de tvänne redan förenade folkens ledare i den afgörande stunden tvekade och svigtade, och derföre att en fullfärdig allmän mening — ej blott genomträngd af känslan af bekofvet, utan ock förtrogen med möjligheten, sättet, formerna för en förening — icke fanns, åtminstone ej nog stark för att förmå drifva ledarne fram till behjertad handling. I Så gick det ock italienarne vid den sista, stora europeiska skakningen, för sexton år sedan. Den italienska enhetstanken hade under den närmast föregående tiden ej saknat vittnesbörd, bådande gryningen af en ny dag för den i sekler splittrade, förirampade halfön. Exploderande med den sydJändska känslans vulkaniska häftighet å det första italienska naturforskarmötet, besjun gen af skalderna, utvecklad i tal och skrift af historieskrifvare och tänkare, tycktes den vara nära ögonblicket för sitt förverkligande. Men man hade tagit saken för lätt, vaggade sig ömsom i rosenfärgade förhoppningar, ömsom hängaf sig åt hjelplös misstro till egen kraft, i stället för att handla, och om ej lät den lilla nordit-lienska stat, som för den gemensamma saken modigt höjde frihetens fana mot den utländske våldsverkaren, stå helt och hållet ensam, så likväl ej understödde honom så som man bort och kunnat. Så långt räcker likheten. På Novaras slagfält föll det unga Italiens hopp. Men det uppstod igen, och efter tio års förberedelser och luttrande pröfningar segrade det. Det segrade, emedan Italien egde en Cavour och en Garibaldi — invänder man. Skall den närmaste framtiden skänka Norden sådane män? Väl sannt, att den store statsmannen och krigaren gifver pregeln åt sin tid och sitt folk; men att han blir denne historiske man, det beror ock väsentligen af folkets ogen anda och kraft. Här är ett vexelförhållande, hvars -ärskilda trådar ejj fullständigt kunna skiljas åt. Huruvida den likhet, vi talat om, skall räcka äfven påj andra sidan om nederlaget, bevisa sig i klarheten hos den blick som, oförvillad af en första motgång, uppdagar vägen till slutlig seger i styrkan hos den arm som leder till målet, det beror hufvudsakligen af de tre folken sjelfva, beror af att de ej kufvas af misströstan och ej fatalistiskt vänta på, att någon annan skall åtaga sig besväret, eller att ?händelserna? skola göra deras gerning. i Dot är för visso ej förvånande, om skan) dinavismen, liksom hvarje annan stor tanke, först efter svåra födslosmärtor kan taga mandom och träda fram förkroppsligad i sam-; hällslifvets kött och ben. Det är ju en erfarenhet, lika gammal som verlden, att de nya, reformatoriska idgerna hafva sin passionshistoria, att deras vädjobana är betecknad af offer och lidanden, att den fuktas af martyrers gjutna blod. Det är en historisk lag, som neppeligen lärer medgifva några undantag. Att flera sällspordt gynnsamma ögonblick blifvit försummade, att Sverge i denna tid ej egt en statsman, som förmått att tänka stort, som fattat vår pligt alt verkligen bereda oss tills timman slog, och sedan vågat! handla så, som öfvertygelsen bjöd — det må vi beklaga. Men för den, som vant sig vid en historisk uppfattning, som söker för betraktelsen fixera och i den historiska erfa rtTenhetens och kontinuitetens ljus skärskåda de förvirrade och oroliga dragen af äfven den tid, i hvilken vi sjelfva lefva, finnes ej anledning till misströstan. Taga vi den närvarande ställningen i ögonsigte, så visar sig den anmärkningsvärda! företeelsen, att de tilldragelser, i hvilka mången — den ene med hopp, den andre; med fruktan — sett skandinavismens bane, tillfört dess anhängare nya bundsförvandter. Hvad hänvisningen till förflutna tiders erfarenhet lika litet som en teoretiserande betraktelse förmått, det har åskådningen af de händelser, vi nyss upplefvat, lyckats åstadkomma; dessa händelser hafva öppnat mångens ögon, som förut förhållit sig passiv eller misstrogen och ogillande mot den skandinaviska idn, kring dess fona samlat personer, som intill sista tiden stått alldeles utanför den hittillsvarande nordiska enhetsrörelsen. i Det under Rysslands auspicier föröfvade attentatet mot Danmarks nationalitet och frisinnade institutioner har talat å kraftigt och vältaligt nog att om äfven ovilliga örons uppmä Hvad lord Ellenborough nyligen yttrade i engelska öfverhuset: sDenna danska fråga ir på samma gång och en belgisk fråga; det är frågan om alla de mindre och svagare europeiska staternas j existens? — uttrycker enkelt och träffande : en svensk, en holländsk . den reflexion, som påtvingat sig flera bland dem, så inom vårt eget land som bland