I Vi höra så t. ex. i landstinget H. N. I Clausen, på samma gång han afvisade en :I personalunion, hvilken blott gaf en skenbar I styrka, men som i sjelfva verket var ett I försvagande och en fara, påyrka, att det I folkliga lifvet skulle upparbetas till fuliare loch klarare medvetande, på det vi med bättre hopp skulle kunna gripa verket an I på nytt, när förhållandena blefvo gynnsamma derför. Han har här vidrört en mycket ömtålig sträng; ty i denna riktning är I synnerligen mycket försummadt; man höll sig allför mycket vid ytan: en verklig, Istark nationalkänsla har icke blifvit utbildad, så som sig vederborde. Och under det att alla våra statsmän i en förunderlig förblindelse lagt an på att I bevara Holstein — detta gäller till och med om dem, som ville ha det administrativt nu från alla håll, undantagandes från det obetydliga helstatspartiet, förklaringen mot en personalunion samt önskan att bli af med Holstein, i det alla sträfvanden blott gå ut på att bevara så mycket af Slesvig som möjligt. Och detta yrkande ljuder från ytterst moderata män, såsom höjesteretsdomaren Mourier, bryggaren Jacobsen och professoren, konferensrådet Madvig. Denne sistnämndes klara och värdiga uppträdande har både förvånat och gladt mänga: det är ett nytt bevis på, att det i starkt upprörda tider icke på långt när kommer så mycket an på politisk skarpsinnighet och snille, som på hederlig karakter samt allvarligt, uppriktigt och varmt fosterlandssinne. Och det är just godt, att dylika ord utgått från hans mun, ty han har alltid varit en ytterst moderat statsman, och alltid försvarat kronan och dynastien, alltid hållit på helstaten, så väl som på den intellektuella förbindelsen med Tyskland och den tyska kulturen. Och liksom han alltsedan Dannevirkes utrymmande talat skarpa ord till dem, som icke hade någon känsla för kriget och dess nationella riktning och nationella ändamål, och som icke Mände förödmjukelsen och vanäran just vid denna sorgliga händelse, så hörde man honom nu tala mot feghetens anda, hvilken förlamade så många män och framkallade skriket på fred till hvad pris som helst. Och liksom han då fäste uppmärksamheten på, huru tron på holsteinarnes trohet och välvilja för oss blifvit sviken, och derföre kallade den politik, som ännu talade om Holsteins nödvändighet för oss, en vanans politik, lika blottad på känsla som på förstånd, så höra vi honom nu förklara kriget fördt mot Danmarks och det danska folkets nationella sjelfständighet och derföre sluta med följande grundsats för regeringens politik: Ställen till bäst i kunnen i det fria Danmark, men bevaren först och främst det fria Danmark?. Och lika bestämdt som i landsthinget hördes i fo:kethinget yttranden mot personalunionen, hvilken både från Monrad och J. A. Hansen betecknades såsom den allra olyckligaste lösning, så att Monrad till och med menade, att man i sådant fall måste bedja konungen välja mellan de båda länderna. Båda dessa män, hvilka höra till ledarne ör de två olika partierna, embetsmannapartiet och bondevännerna, sammanstämd afejordt iattsätta folkets integritet? främst, ett uttryck, som Monrad vid detta ti begagnade. Blott den stora skilnaden förefanns, att Monrad förstod det så, att konungariket till och med skulle, för att dela Sydjutlands öde, gå in i det tyska förbuudet, hvaremot J. A. Hansen betraktadel. detta som ett nationelt sjelfmord och yttrade, att man derigenom afskar för sig all möjlighet ait i tidens lopp rädda Slesvig åt Danmark. Åfven Hall talade om folkets integritet och påminde om, att detta just var kejsar Napoleons tanke, uttolad på konferensen. Slutligen kommer man till de ord, som blifvit fällda om skandinavismen. Jag syftar här icke blott på den fillrättavisning, som Bille fick såväl af Monrad och Hall som af doktor G. Winther, då han framdrog Tschernings ord från i fjol, att Sverge förde ss på hal is, hvilka ord nu af Tschernings trogne drabant förklarades så, att det var mot Sverges vilja, som vi blifvit vilseledda; icke heller på den märkliga erkännelsen af den sistnämnde talaren, att han önskade en dynastisk förening af norden, utan särskildt på yttrandena af Madvig i landsthinget mot Andre och af Hall i folkethinget. Det visade sig nemligen i landsthinget, att den enda, som yttrade sig mot skandinavismen, var Andree, doktrinarismens inkarnation, helstatsmannen icke åf historisk tradition såsom Bluhmes ministere, Tscherning och deras politiska trosförvandter, utan af matematiskt system, han, för hvilken Danmark till Eidern var inkorrekt såsom ett brott mot nationaitetsprincipen, men hvilken nu i år föreIrager personalunion med ett SchleswigTolstein framför ett afstående af de tyska lelarne af monarkien. Ty han erkänner cke folkets rätt, utan blott det kallaste af illa begrepp, den abstrakta staten. Han ippträdde derföre mot skandinavismen, i let han ställde ett beroende af SvergeNorge i samma linie med ett beroende af Tyskland; han kunde nemligen icke från in ståndpunkt se någon åtskilnad hvad staten? beträffade, och han var naturligtvis blind för, att folket? kunde vinna fantligt mycket på en sådan förening, huru ära den än var, så länge den blott icke var en riktig eröfring och ett tvunget beoende. Men då var det som Madvig, hvilen alltid varit endast en mycket kall skanlinav, allvarligt tillrättavisade honom. Ännu nera direkt talade dock Hull, i det han ent ut förklarade, att ingen hederlig, beryggande och oberoende framtid är möjlig ör de nordiska folken annat än i en nära ammanslutning. Jag tror, att man måste och legislativt frånskildt — ljuder deremot illägga detta yttrande, hvilket mottogs med tarnlt hifaåll otar hatiudalsa Aanh dat Sv elsd MAR DA MG mm AM M Mm meffA AA ke NN mn AA -—— 6 — RAT HH OLD sva D OA mA