Erof från Köpenhamn. tFrån Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 15 Augusti. Det är hvarken ett lätt eller ett angenäm bestyr att vara ordinarie tidningskorrespon dent från Köpenhamn i dessa tider, så fram man icke är alldeles främmande och likgil tig för de händelser, som tilldraga sig här såsom de engelska brefskrifvarne, eller mar kan göra sig oemottaglig för intrycket, at det är iörfärliga olyckor, som slå ned öfve: vårt arma fädernesland, samt låta sin sub jektiva känsla undanträngas af ett objektiv öäskådareintresse. Derjemte gå händelsernt så hastigt från det ena trappsteget till de andra, att man knappast får tid att sanss sig och förklara för sig den ena, innan er annan redan framställer sig till betraktelse. Om man i allt detta mörker söker finna en ljusstråle, så är det väl den, att riksrå. dets medlemmar ännu tyckas ha bevarat en värdig hållning, att de, ehuru ur stånd att förhindra hvad som är nära deran att bli landets förderf och skam, likväl icke helt och hållet förlora bufvudet och hoppet alt med tiden kunna bota skadan, samt att olyckan tyckes hos dem ha väckt medvetandet om, huru och hvarest räddningen är att finna. Stora fel ha blifvit begångna, stora försummelser ha egt rum, och stora olyckor ha kommit till, för att gifva saken den utgång, som den fått. Vi ha litat för mycket å våra traktater, på vår oumbärlighet för Europa, på att den europeiska nödvändighet, som år 1852 och följande år påtvang oss helstaten, skulle år 1864 rädda åt oss minst Eiderstaten; vi ha icke tydligt sett på Europas politiska tillstånd, att det icke respekterade traktater, då de ej sammanföllo med folkens vilja och intressen, och vi ha icke sjelfva följt en klar nationel politik, enär vi på samma gång önskade ha Eiderstatens fördelar, oberoende och sjelfrådighet samt helstatens större statsområde och förnämhet; vi hade litat på, alt vår här skulle kunna taga emot stöten lika välsom ären 1848 och 1849, och ändock hade vi försummat att låta den följa med tidens framsteg och att gifva den goda vapen samt framför allt goda anförare med tro på den sak de skulle försvara; vi hade litat på vår flottas absoluta öfverlägsenhet till sjös, så att den liksom år 1848 kunde blockera både Nordoch Östersjöns hamnar, förlama Tysklands handel, tillintetgöra dess flotta och betrygga våra öar mot allt anfall, men det visar sig nu vara tomma förhoppningar och att vår flotta långtifrån var tillräckligt stark att upptoga striden i dess fulla utsträckning; vi ha litat på Englands vänskap, derföre att vi så länge hade följt dess råd, på Frankrike, ?vår gamla bundsförvandt?, säsom det så vackert heter på det diplomatiska språket, samt framför allt på våra brödrafolk; men vi ha försummat att ställa vår sak så, att den grep in i de stora europeiska, att den kunde intressera stormakterna, från hvilkas upphöjda ståndpunkt ett landskap sådant som Slesvig krymper ihop till en obetydlighet, liksom vi äfven ha underlåtit att ställa nordens enhet och Sydjutlands bevarande så till hvarandra, att de blefvo två sidor af samma sak, samt alt i riktning af den förra göra anbud, hvilka stodo i proportion till den hjelp vi fordrade för det sednare. Kort sagdt, vi ha felat i mycket och måste nu böta derför, böta bårdt derför. Men det gäller nu blott att medgifva våra fel, se förhållandena allvarligt under ögonen samt icke helt och hållet uppgifva allt, utan font bestämma oss för att vid tillfälle örja på nytt och då bättre iakttega omständigheterna. : Vi tro, att det är af stor vigt att lyssna till våra rikeråds yttranden, ty man kan lära icke så litet af dem.