skar dels med afseende på frågan om dei verkliga betydelsen af ett lands materiell: utveckling i och för sig, dels med afseend på hvad man gerna kallar ?drömmarna? on nationel ära och politisk betydelse, del: ändtligen i fråga om ett folks förbindel till ett beslägtadt folk, reducerar sig splitt ringen mellan de tvenne olika meningarne, hvarom jag nyss talat, till en enda, mer denna — medgifvom det — ganska väsendt lig punkt: den skandinaviska halfön, är der för alla möjliga händelser stor nog för sig sjelf, eller, i hvad fall som helst, är der mäktig nog? Jag hoppas att detta är ati taga saken så prosaiskt som möjligt, jag hoppas också att ingen menniska skall här tänka på att den, som nedskrifver detta. också någon gång i sitt lif har skrifvit litet poesi. Besvarandet af denna fråga är icke lätt och det har sin ömtålighet. Att säga ja, kan innebära en stor förmätenhet, att svara nej kan synas modfäldt. Jag har antydt en utväg att undgå det direkta besvarandet, då jag anfört deras oförgripliga mening, hvilka yrka på, att man för idel ?försigtighets skull? borde söka att blifva så stark som möjligt, vore man äfven icke så alldeles svag förut, men det skadar icke att för den som vill göra kalkylen, fästa uppmärksamheten på et enkla faktum, att vi, Sverge och Yorge, i sjelfva verket redan i dag äro nåjo svagare, än vi voro för kort tid sedan. Vi ade hittills åtminstone söderut, mot tysk eröfringslusta en förmur, hvilken till största delen kar fallit. Vi skola icke blunda för att det bismarckska bajonettväldet redan nu ryckt oss i verkligheten in på lifvet på blott en dagsresas afstånd, hvad borga för att icke inom kort äfven detta afstånd kan försvinna? Jag vill icke hafva sagt, att detta precist är för-oss en ny öfverhängande fara, men det är en betänklighet; under alla omständigheter är det en förändrad situation. Vi hade ett grannfolk, om hvars vänliga sinnelag emot oss det icke kunde vara något tvifvel, det ligger inom möjlighetens gräns, alt om en längre eller kortare tid Belter och Sund skola beherrskas af en makt, oss icke lika benägen. Med czarismen å ena sidan och pangermanismen å den andra, skall vår halfö förblifva mäktig nog, att visa hvarje förflugenhet tillbaka och häfda sin sjelfständiga existens? Det är frågan åter. Man bör icke undra på, om äfven den, hvilken tror det högsta om sitt folk, just här ett ögonblick dröjer vid tanken på hvad möjligen ännu skulle kunna göras för en säkerhets skull. Danmark är i detta ögonblick ett reduceradt land, ett nästan tillspillogifvet, dess folk kämpar icke längre för sin tillvaro, det förtviflar i stillhet om den. Att frälsa det helt och hållet är icke i vår makt, har kanske icke varit det, men. det återstår att söka bevara det mindre, för att icke en vacker dag det välsignade lilla skall bli till -— platt intet. Skandinavism! ropar man genast, ännu mera skandinavism, återigen skandinavism! Det är sannt; men man gör orätt i att ropa i stället för att med lugn betänka och med värdighet diskutera. Den, som skrifver dessa rader, är, uppriktigt sagdt, en gammal skandinav, men han gör här en bekännelse: han vill icke längre tala om en skandinavism, hvilken — nåväl! han är, äfven han, färdig att tro det, — har utspelat sin roll, han önskar tala om en skandinavism på ett annat sätt, äfven i grunden icke helt och hållet densamma, som förr. Också i detta är situationen förindrad, och icke utan korollarier af högst väsentlig betydelse. Vi befinna oss i visst afseende i en kris, det erbjuder sig för vår halfö uppslaget till något nytt, det nyss fi gångna är och blir förgånget, men det inneär en lexa och en iingervisning; må vi förstå den förra och följa den sednare! Orv. Odd.