STOCEHOLM iden 20 Ang. Det är visserligen icke så särdeles intressant, utan snarare ömkligt, men dock ialla fall kuriöst att se, huru vissa publicister i vårt land, som förmena sig vara liberala och som under vissa konjunkturer låtit påskina skandinaviska tänkesätt, nu gå så långt i sin ministeriella förtjusningsfeber och sin oro öfver att den fiasco vår regering spelat i sin utrikespolitik skall bemärkas, att de vända sig med hån, hätskhet och fiendskap mot de nationelt liberala i Danmark, hvilkas politik vår regering nnder åratal gillat och uppmuntrat och hvilka bilda den divervägande majoriteten inom den danska folkrepresentationen, och deremot egna sina synnerliga sympatier åt den reaktionära fraktionen och åt den ut dess sköte framgångna Bluhmeska ministeren, hvars mission synbarligen är, hvarken att föra kriget med större kraft eller utveckla större diplomatisk skicklighet i fredsunderhandlingarne, för att derigenom uppnå ett bättre resultat, utan att NN hr v. Bismarck en antydan derom, att olkfriheten i Danmark, som utgjort honom en nagel i ögat, skall på ett eller annat sätt qväfvas. Den som möjligtvis varit tveksam i afseende på detta syfte med bildandet af ministeren Bluhme, bör ha fått sina tvifvels mål häfda genom ministerens och specielt konseljpresidentens uppträdande i riksrådet med anledning af Orla Lehmans interpellation. Man har visserligen icke vågat sjunga ut, men den som tager reda på de svätvande och hvarandra motsägande yttrandena, finner lätt, att planen går ut på, att regeringen ärnar, sedan Slesvig blifvit afträdt, förklara att riksrådet icke mer existerar med någon laglig myndighet, utan att dervid fästa den ringaste uppmärksamhet vid det beslut, som riksdagen tog år 1855, att den åter skulle inträda i sin fulla oafkortade myndighet för alla angelägenheter, om och så svart icke mer en gemensamhetsförfattning existerade i lagligen erkänd verksamhet. I det vi hänvisa till Orla Lehmanns på ett annat ställe i bladet införda tal vid detta tillfälle, meddela vi här en artikel ur Dagstelegrafen, som med klarhet och skärpa karakteriserar hr Bluhmes uppträdande : ?Lendsthingstidningen innehåller nu icke allenast hela ministerens, af konseljpresidenten upplästa svar på Lehmanns interpellation, utan äfven tre eller, om man så vill, fyra anföranden af Bluhme och dessutom ett af finansministern, som kom honom till bistånd. Vi hafva redan sökt belysa, hvad som upplästes, och visat huru sakerna gestaltade sig, om man blott gjorde afseende derpå. Vår bevekelsegrund var att det wpplästa, dels såsom ett uttalande från hela regeringen och dels såsom något väl öfverlagdt, något som regeringen icke kan slippa ifrån, har en helt annan fasthet och betydelse än de yttranden, som föllo under den deraf föranledda diskussionen. Dessa yttranden äro nemligen dels enskilda ersoners, dels kan man komma ifrån dem. e kunna ju, såsom de finnas uti Riksråds tidningen, bero på en missägning — så förklarade finansministern uttryckligen, att Lehmann hade tcgit en påtaglig missägning af konseljpresidenten för god, och då han tillika underlät att bestämdt påpeka — ehuru det nog kunde förstås — hvaruti den hestod, öppnade han derigenom för konseljpresidenten en utväg att slippa från hvarje yttrande, som han möjligen låtit falla. Man frestas just genom dessa betraktelser att afse från ministrarnes deltagande i dis kussionen och endast fästa blicken på den oftanämnda förklaringen från hela regerin gen. Men vi tro dock det lönar mödan att särskildt granska geheimerådet Bluhmes uppträdande mot folkrepresentionen, och detta isynnerhet på grund af det bidrag det lemnar för besvarandet af mycket vigtiga frågor. Dessa.äro, huruvida ministeren och framför allt dess ledare har en bestämd ölfvertygelse om huru den bör gå till väga; om den har en klar öftversigt öfver hvad som med afseende å hufvudpunkterna blir att göra eller eftersträfva samt om den, under förutsättning, att dessa frågor besvaras jakande — uppträder inför riksrådet med den öppenhet och politiska pålitlighet, som äro så nödvändig för att under dessa sorgliga förhållanden skapa den tillit emellan och det samarbete af regering och folk, som ensamma äro i stånd att bringa oss hopp om bättre dagar: Man erinre sig, hurusom det är regerinens åsigt, att riksrådet, i samma ögonlick det underskrifver Slesvigs skiljande från konungariket, icke blott undertecknat sin egen dödsdom, utan ock verkställt denna dom — det är dödt. Frågan blir då först, hvad som skall träda i dess ställe, och dernäst huru detta nya skall tillkomma. Med afseende å denna sista punkt innehåller det upplästa absolut intet; regeringen kan för ögonblicket icke yttra sig derom. Detta är visserligen ganska klart, men sedan kommer det oförklarliga. Under det regeringen icke vet, huru den skall bete sig, vet konseljpresidenten dock något mera, ty han känner till ett kandlingssätt, som regeringen icke skall begagna. Regeringen vill icke antaga riksrådets bistånd, hvilket geheimerådet Bluhme i sitt svar till Madvig uttrycker indirekt men klart genom att förelägga nämnde riksrådsmedlem en fråga i följande ordalag: Jag tillåter mig nu fråga den ärade siste talaren, om det riksråd, som i detta ögonblick sitter här för Danmark och Slesvig, är lämpligt att grundlägga en sådan ny författning? 0. 8. V. . Det nuvarande riksrådet — det som ?sitter här? — kan alltså icke begagnas, och dat anm afståtH laco dagor hallar inka