GLADIATORERNE.) fAFZLOR UR LIFVET BLAYD ROMARE OCH JUDAR ROMAN I TVENNE DELAR Ar WHYTE MELVILLE. KAPITLET VI. Kärleksgnabb. Då anföraren för den förlorade legionen skildes från Placidus efter det slutade krigar rådet, gick han butter och trumpen tillbaka till sitt tält. Äfven han kände sig misslynt och gäckad i sina förhoppningar, trött vid den långa belägringen, orolig öfver de härjningar som sjukdom anställde bland hans folk och dessutom ifrig att utfå sin andel i bytet. Det torde icke behöfva nämnas att Hippias var frikostig i sina utgifter och slönde i sina personliga vanor; och likt de legotrupper han kommenderade, betraktade han Jerusalems plundring såsom ett medel att betala sina fordringsegare och sätta honom i stånd att äfven framgent tillfredsställa sin slösaktiga smak. t fanns icke en enda man i den förlorade legionen, som icke hade beräknat värdet af templets guldbeslagna tak, på hvilket de kastade så läng-tansfulla blickar, samt den andel som skulle komma på enhvars lott sedan det blifvit nedsmält, Ryktet hade också icke försummat att tiodubbla värdet af de skatter som voro samlade i templet och de ädla stenar det innehöll. De belägrande voro öfvertyde att hvarje soldat, som vore nog lyck ig att komma dit in med svärdet i hand, skulle kunna rikta sig tillräckligt för hela sitt lif; och gladiatorerna voro de sista män som beräknade faran eller blodsutgjutelsen då ett sådant mål vinkade dem. Men det finnes en fiende som vida säk) Se A. B. nir 130, 132—118, 150, 151, Fn 157, 158, 160—189. 195, 188, 188 och