STOCKHOLM den 18 Aug. Idn om ett Skandinavien såsom en politisk helhet och om vigten och nödvändigheten deraf att nationalitetsprincipen brinan i politisk tillämpning på de tre närbeslägtade nordiska folken har på den sednaste tiden på ett högst märkligt sätt vunnit insteg i Europas allmänna medvetande. Oupphövrligt finner man nu uti engelska, franska, italienska, ja äfven uti tyska blad artiklar, hvari den skandinaviska idn är föremål för en helt annan uppfattning, än den som gjorde sig gällande uti en i en Wienertidning nyligen insmugglad uppsats, som synbarligen bar spår af att härröra från någon aristokratiskt-konservativ penna här hemma. Bland de med sista posten hitkomna utländska blad finna vi flera uppsatser i skandinaviskt syfte bland annat en i den mycket spridda tidningen Internatioanal, som utgifves på franska i London om aftnarne och i Paris om morgnarne, ur hvilken vi meddela följande utdrag: Det är i kritiska ögonblick som folkens trängtan till sin bestämmelse vanligen mest befallande röjer sig. Det är ej att undra på, att tanken på en skandinavisk union eller på skandinavismen ånyo framträder under den sorgliga pröfning, som den danska monarkien i detta ögonblick undergår. Skall väl den skandinaviska racen vara nog lycklig att draga vinst af det fula gräl, som Tyskland sökt med henne? Enhet i stam och språk, samt den geografiska formen på det fasta land och de öar, som bildade de tre konungarikena Danmark, Sverge och Norge, göra tydligen dessa länder benägna för en närmare förening än den, de ha sin tradition och sin politiska historia att tacka för. Danmarks olyckor, Tysklands ärelystnad så väl som Rysslands, hvilken man ser spira upp i bakgrunden, väcka nu tanken derpå. Frankrike, som hyser sympatier för alla nationaliteter, skulle ej ha någonting emot en stor enhet vid Östersjöns stränder. Hear icke kejsaren nyligen förklarat, att han utan ledsnad skulle se den tyska nationaliteten ännu mera konglomerera sig till och med vid våra gränser? Men för att kunna lyckas, får den skandinaviska racen icke förirra sig i utopier, utan måste sofra ut hvad som är verkligt praktiskt i de ider, som upptaga henne. Inför den tyska och moskovitiska ärelystnaden kan -den skandinaviska racen icke längre göra sig några illusioner. Huru mycket land har hon icke redan förlorat på Östersjöns andra strand i 17:de och 18:de århundradena samt i början af det innevarande! Redan länge har Ostersjön icke mera varit en skandinavisk sjö. Skandinaverna ha aldrig lidit brist på energi, deras militära egenskaper ha spelat en stor roll i några af de ädlaste och vackraste företag i den nya historien. Men de ha allt för ofta saknat enighet. Norge med sin Handfull invånare har till slut insett, att det ej kunde förbli isoleradt i kritiska ögonblick. Det har begripit, att det borde i unionen med Sverge söka hvad som fattades det; och likväl var Norge skyddadt å ena sidan af hafvet och å den andra af berg. Nu är ordningen hos Danmark ; det kan endast ien union med Sverge och Norge finna sin räddning och sitt oberoende. De tre konungarikena måste år 1855 afsluta ett neutralitetsfördrag för att stå utanför den stora konflikt, som då upprörde Europa, men hvilken dock icke direkt hotade hvarken deras ära eller deras intresse. Rysslands redan gamla lystnader och Tysklands eröfringsifver äro nu en ständig hotelse för dem. Ett alliansfördrag, som åt hvar och en af dem bibehöll dess konstitution och administration, på samma gång det emellan dem införde em sträng solidaritet i afseende å den yttre politiken, detta är i vår tanke den form af skandinavismen, som i första rummet kan sättas i verket. Den är tillräcklig för det närvarande och skall förbereda framtiden. De båda stora vestmakterna, hvilka nu förnämligast upptagas af bestyret att öfvervaka den moskovitiska och tyska ärelystnaden, kuona icke annat än med belåtenhet betrakta en allians, som ännu skulle göra den skandinaviska racen till herrskarinna öfver Östersjöns inlopp. Man vet huru särskildt den franska politiken vid flera tillfällen befunnit sig i den ställning, att den varit nära förenad med Sverges och Danmarks intressen. Men om nu någon stor kris skulle inträffa, hvilken skulle hindra den skandinaviska unionen att finna ett verksamt skydd hos dessa båda makter eller till och med blott hos endera af dem? Konung Oscar i Sverge visade år 1855 vägen, då han, för att draga sitt rike ur det politiska beroende, hvari det befunnit si alltsedan år 1815, afslöt ett fördrag me Frankrike och England, för att betrygga sig mot sin fruktansvärda och mäktiga granne. . Detta är de lärdomar, som erfarenheten gifver nordens tre riken; Europa har kommit till en tidpunkt, då alla likartade elementer sträfva att mera konglomerera sig; Italien har tagit ett stort steg på den nya banan: Tvskland drömmer um enhet, men