nig och Glomsdorf och medförde tillbaks hvad som behötdes för det lilla hushållet Men grefvinnan visade sig aldrig och lem nade ännu mindre sitt hem; i huset tala des ett af alla okändt språk; den s. k. tjenstilickan var föreningslänken mellan den dolda inre verlden och den, som läg utanför. Sonen tog någon del i de arbeten, som hus och trädgård kräfde, men lefde för öfrigt lika stilla samt såg drömmande och svärmisk ut. Icke sällan jagade hertig Carl August i trakten och underlät då al drig att besöka det lilla hemmet; dess dör rar öppnade sig för honom och stängdes då dubbelt fast för alla andra. Så gick ett år, ett långt år för dem, som längtade efter hemlighetens afslöjande, men säkerligen ännu längre för dem, som dolde denna hemlighet i skogshusets enslighet. Då kommo de stora Oktoberdagarne 1813; Napoleon blef slagen, bataljen vid Leipzig efterföljdes af de allierades intåg i Paris. Den frammande grefvinnan försvann ännu hastigare och mer oväntadt än hon hade kommit. Sonen försvann med henne, tjenstflickan deremot icke. Hon stannade ensam qvar, för att efterse huset, och snart visste man i trakten, att hennes herrskap hade rest till kejsarstaden vid Donau. Från Gleissbergskogen till kongressen i Wien, från den ödstigaste ensamhet till medelpunkten för hela den stora jorden! MH Hvem var denna qvinna? ÅAnnu efter femtio år står en tom plats bakom deta frågtecken. Ryktet stämplade henne såsom en svensk grefvinna, och den svenska hi storien är längt ifrån att utesluta möjligheten häraf. Den 14 Mars 1809 törklarade general Adlercreutz konung Gustaf IV Adolf å allerhögstdensammas eget slott i Stockiolm, att det torde täckas H. M:tatt allernådigst? — betrakta sig säsom arresterad i folkets namn. Med löfte om en årlig summa i underhäll drog konungen innan årets slut bort från sitt rike, begaf sig med hustru och barn? först till Tyskland, sedan till Schweiz och derifrån till England. Oväntedt visade han sig åter på fastlandet 1811, beträdde med en enda följeslagare vestra kusten af hertigdömet Slesvig, skyndade derifrån till Schweiz, der han sammanträffade med sin tamilj, men lät i Februari 1812 lagligen skilja sig från sin hustru. Åter framträdde han på kongressen i Wien, för att göra sina och de sinas rättigheter gällande. Kan det finnas trådar, som sammnanbundo den hemlighetsfulla svenska s.k. grefvinnan med denna kongliga tragedi? Det är ju föga antagligt, att böjelse för eremitlif loe kat den förnäma damen att fly från verlden till den sachsiska skogen. Det är vida sannolikare, att det var en af omständigheterna påtvungen resignation, hvilken föregåtts af stora lidanden, en bitter lefnadserfarenhet. Gissningarne ha ett så mycket vidsträcktare spelrum, som visshet saknas i nästan alla riktningar. Till och med idamens förhållande till sina båda följeslagare, sonen och tjenstflickan, råder tvitvel och mörker. Allmänt antogs äfven denna sistnämnda för att vara hennes barn. . Hon började kort efter grefvinnans bortresa att bli sjuklig, lemnade plantagen i skogen och fann en tillflyktsort i den bekante Jenaprofessorn Griesbachs hus. Bröstsjukdom hade angripit henne, som föga var van vid d-t ansträngande arbetet; hon skall ha aflidit år 1818. Sonens namn var Lorenz; han säges ha en tid varit vid de Blächerska hussarerna, och derefter skall han ha bott i Miänchen under namnet Ekemann — så eller rättare: Ekemann dAlesson hade den hemlighetsfulla ?grefvinnan? kallat sig vid ett eller annat tillfälle, medan hon bodde på Kunitzburg. Och år 1820 skall en enka med detta namn ha uppehållit sig i Stuttgart, hvilken dame påstod sig vara genom ed förpligtad till fullkomlig tystlä:enhet angående sin härkomst, under det hon allsid med stort deltagande och tydlig sakkunskap talade om den detroniserade svenska konungafamiljen, hvarvid hon vid ett tillfälle kom att yttra att hon sista gången såg Sverge år 1509. Denna qvinna, som otvifvelaktigt var densamma som den svenska grefvinnan på Kunitzburg?, innehade en mycket egen guldkedja, om hvilken invigde lära ha påstått att den på sin tid setts i Stoekholm.