GLADIATORERNE.) FAFLOR UR LIFVET BLAND ROMARE OCH JUDAR ROMAN I TVENNE DELAR Ar WHYTE MELVILLE. ?Ja, just densamme?, svarade Licinius; Zoch eburu han var en slaf, var han dock en man af ädelt sinnelag och okufligt mod. Ni säger att han var en chef i Britannien. Hvad vet ni om honom? Han har aldrig sagt mig hvem han var eller hvarifrån han kom.? ?Jag känner honom?, svarade Calchas, Fsåsom den der lefver hos oss som en anförvandt och som tager sin dryga andel af dagens mödor och faror. Jag och de som äro mig kärast älska honom som en son. Vi flydde tillsammans från Rom — min bror, min brors barn och den ifrågavarande unge britten. Mången natt under vår färd på det lugna Aegeiska hafvet berättade han mig om sin barndom och sin ungdom, om det försvar som hans folk gjorde mot edra soldater, de grymma krigsputs, genom hvilka de narrades och besegrades, samt huru han sjelf tappert kämpade mot den främmande nkräktaren ; och likväl var det första, som han lärde i sin barndom, att hysa vänska liga känslor för denne sednare, likasom de första ord hans moder lärde honom voro på det romerska tungomålet.? ?Det är högst eget, svarade Licinius i eftersinnande ton och likasom om han besvarat sina egna tankar. ?Vänskap förromaren var väl annars något som hans nation sällan fick lära sig; och bog tyckes ödet också ständigt väpna hans hand mot hans lands eröfrare.? Det var hans mor som ingaf honom dessa känslor?, återtog Calchashans mor, som B, DER MR RAR