STOCEHOLM den 17 Aug. I Berlingske Tidendes morgonnummer för i -måndags finnas meddelade åtskilliga af de aktstycken rörande den dansk-tyska frågan från tiden Juni—-Augusti 1864, hvilka i lördags tryckta blifvit utdelade till riksrådets medlemmar, hvaremot naturligtvis ingen opplysning lemnas i afseende på de skrifna akter, som samtidigt blifvit för riksrådet framlagda, med anmodan att ledamöterna skulle begagna desamma med diskretion. Bland de offentliggjorda handlingarne finner man några, som hafva afseende på svenska kabinettets hållning och hvilka vi derföre här nedan meddela i öfversättning. Man finner här först och främst ett litet utdrag ur grefve Scheel-Plessens mycket omtalade skrifvelse af den 10 Juli. Sedan vi läst detta utdrag finna vi mycket naturligt, att åtskilliga af riksrådets medlemmar, för hvilka denna skrifvelse i början af månaden uti ett hemligt möte blef uppläst, i densamma kunnat se ett vittnesbörd derom, att svenska kabinettet icke längre ansåg sig bundet af sitt löfte att bistå Danmark, om någondera af vestmakterna aktivt uppträdde till Danmarks fördel. Det enda, hvarnti de misstogo sig och i någon mån missledde vår Korrespondent, var det, att förklaringen icke afsåg både Frankrikes och Englands eventuella uppträdande, utan endast Frankrikes. Deremot är det oss en fullständig gåta, huru grefve Manderström, om han verkligen tagit el af denna grefve Scheel-Plessens rapport, kunnat uti sin i Posttidningen för den 6 dennes införda skrifvelse förklara, att densamma icke i ringaste mån antyder någonting sådant som vår korrespondent uppgifvit, då det likväl i grefve Scheel-Plessens rapport uttryckligen heter att SSverge icke längre betraktade sig såsom bundet af sina tidigare gifna löften? vis å vis Frankrike. vad åter den polemik, som grefve ScheelPlessen i en ny depesch af den 6 Aug. förer med vår korrespondent, så är den lika egendomlig som misslyckad. Vår korrespon. dent måste utan tvifvel känna sig smickrad öfver den uppmärksamhet hans lilla notis väckt och den officiella skriftvexling den framkallat; men de kommentarier, som den ädle grefven funnit sig föranlåten att förm äro i sanning föga egnade att framkalla bifall eller gifva saken ett annat utseende. Hr grefven talar i sin polemik om vår korrespondents yttrande, såsom hade det inneburit ett referat af depesehen den 10 Juli, då det likväl endast talade om dess hufvudtendens, sådan den kunde uppfattas af riksrådsmedlemmarne vid en hastig uppläsning i riksrådets hemliga möte. Sjelf har han dock i denna sednare depesch oriktigt refererat den förra depeschens innehåll, i det han i detta referat på ett ställe instuckit ordet sednare?, som synes vara ämnadt att förändra meningen. Då grefven vill bortresonera hela yttrandet såsom hade det icke gällt ett krigiskt uppträdande från Frankrikes sida till förmån för Danmark, utan andra krigsföretag från franska kejsarens sida, så förfaller en sådan tolkning ju alldeles inför de tydliga orden i depeschen, att PSverge icke ansåg sig bundet af sina förut gifna löften att sluta sig till Frankrike?, ty några löften att nu sluta sig till Frankrike annat än i och för ett aktivt uppträdande till fördel för Danmark, lära väl näppeligen vara gifna. Vi äro sålunda — i öfverensstämmelse med hvad vår korrespondent genast uttalade — fortfarande benägna att tro, det grefve Scheel-Plessen alldeles missförförstått och oriktigt framställt grefve Manderströms mening oeh yttranden och att på det allra högsta betvifla, det grefve Manderström afgifvit någon sådan förklaring till hr Fournier, som den hvilken af grefve Scheel-Plessen omtalas. Detta vårt antagande bestyrkes ytterligare af de båda depescher från grefve Manderström till hr Björnstjerna, hvilka nu blifvit offentliggjorda. Det är föga sannolikt, att grefve Manderström den 8 Juli låtit hr Björnstjerna veta, att Sverge fortfarande stode fast vid den politiken, att taga del i kriget för den händelse att åtminstone en af vestmakterna erbjöde en allians för detta ändamäl, om han nästan samtidigt underrättat grefve Scheel-Plessen, att Sverge icke ansåge sig bundet af sina löften till Frankrike; ehuru det visserligen är sannt, att uti den dansk-tyska frågan ha på den sednaste tiden flera utrikesministrar, hvar hemma hos sig, fört ett helt annat språk, än det de låtit sina agenter vid de respektive hofven föra, hvilket förhållande bland annat säkerligen skulle framstå mycket klart, om man vore i tillfälle att göra en mera omfattande jemtförelse mellan de meddelanden, som baron Adelsvärd och grefve MoltkeHvidtfeldt gjort rörande hr Drouyn de Lhuys Titranden till dem och de förklaringar, som rr Fournier och Dotezac afgifvit i Stockholm och Köpenhamn. Utan tvifvel har franskakejsaren i denna sak haft sin egen ganska bestämda politik, uti hvilken hr Drouyn de Lhuys kanske icke ens till fullo varit invigd. Af de upplysningar, som på sista tiden framkommit i franska pressen och hvilka i viss mån bekräftas genom den nedanföre meddelade raporten från danska ministern i London af jen 6 Juli, har Frankrike gjort inledande steg, för att söka förmå det engelska kabinettet till ett gemensamt krigiskt uppträdande, hvarvid Frankrike dock, för att icke blifva besviket såsom i polska frågan, velat att England skulle ikläda sig vissa för