STOCKHOLM don 8 Aug, Från Sundet. (Bref till Afionbladat.) IL. Köpenhamn den 3 Aug. De närmare detaljer man erfar i afseende på fredspreliminärerna äro icke synnerligen egnade att förtaga det djupt smärtsamma intryck, som de allmänna hufvuddrag man först erfor, framkallade hos allmänheten. Det ser visserligen ut som skulle det innebära någonting i viss mån hugneligt, när det finnes i preliminärerna bestämdt att konungariket och hertigdömena skola dela hela hela den äldre statsskulden i proportion efter hvarderas folkmängd; men man anar att denna bestämmelse skall vid förhandlingarne i och för den slutliga uppgörelsen framkalla från tyska sidan fordran på en motsvarande fördelning af ?statsegendomarne?, det vill i främsta rummet säga: af flottan. Hvarje dansk man skyggar tillbaka för den tanken, att man skulle kunna få ee en del ar denna flotta, vid hvilken danska folkets hjerta är så fästadt, utlevererad till tyskarne. Det är mänga andra omständigheter, som kunna komma att slå knut på tråden under de definitiva fredsförhandlingarne och det kan icke nekas, att mången härstädes fäster sitt enda hopp just vid dylika svårigheter, som skulle göra det på dessa grundvalar byggda fredsverket om intet, allt under förutsättning naturligtvis, att under tiden en bättre politisk konjunktur skalle kunna uppstå. Man hör å andra sidan många äfven af de varmaste patrioter erkänna, att freden nu måste afslutas och afslutas snart, emedan det är omöjligt att uthärda det tryck, som Jutlands ockupation och utsugning af tyska trupperna utöfvar på hela landet. De betrakta åter freden endast såsom ett vapenstillestånd på bättre och fördelaktigare vilkor, än dem man nu har, och mena, att Danmarks hela sträfvan och bemödande måste gå ut på att göra sig beredt till att, så fort omständigheterna det medgifva, befria sina nordslesvigska bröder undan den tyska terrorism, under hvilken de nu tillsvidare måste lefva. Man frågar sig här silmänt: Phvartill tjenade då ministörförändringen? I hvilken mån her den beredt oss några bättre vilkor? Behöfdes det en Bluhme för att kunna uppnå ett sådant resultat?? Man kan också i sanning icke annat än förvånas, när man ser och hör denna minister, som blifvit kallad till statsrodret, för att med kraftig hand lotsa statsskeppet och i det afgörandeögonblicket hindra det att krossas i bränningarne. Denna minister är ett formligt gubbhus, en samling af utlefvade, på grafvens brädd stapplande gestalter, som, när de i rikssrådet öppna sina tandlösa munnar, för att uttala sig inför folkrepresentationen, göra det i en miserabel och gnällande ton oeh ha mycket svårt att göra sina ynkliga och intetsägande anförunden förstådda af någon, icke blott på åhörareplatserna, utan äfven inom sjelfva thingen, hvilkas ledamöter, när de tala, skocka sig bort åt det hall der ministerbänken är, men ändock ha svårt att uppfatta någonting. Förklaringen på denna ministers existens söker mången i den förmodan, att man på högsta ort hoppas, att sedan man visat sig eftergifvande i alla Tysklands fordringar, kunna genom densamma utverka, att stormakterna sedermera skulle komma med storhertigkronan öfver Schleswig-HolsteinLauenburg på en presentbricka till Kristian IX, och att sålunda en s. k. personalunion skulle åvägabringas under Rysslands auspicier. Men först och främst torde denna spekulation innebära en fullständig missräkuing. Preussen har nog andra saker i kikaren. Och dernäst — om man verkligen skulle komma fram i dagsljuset med denna plan — så skulle det utan tvifvel gå, såsom Monrad ett par gånger profetiskt förutsagt. Han lärer först en gång i geheimestatsrådet ha yttrat till Kristian IX med anledning af Otto Plessens mission till Köpenhamn: E. M:t skulle derigenom lätt kunna komma i samma belägenhet, som om E. M:t i stället för att sätta sig i denna stolen eller i denna, hade satt sig midt emellan båda stolarne. Som bekant har han sedermera i andra ordalag uttalat samma tanke i Folkethinget. Utan tvifvel skulle schleswigholsteinarne?, med Avgustenborgaren i spetsen och understödda af Tysklands medelstora och små stater, draga försorg om att han endast blefve storhertig på semma sätt som de romersk katolska prelater, hvilka äro biskopar in partibus ibfidelium; och i konungariket skulle —, e8å vidt jag kunnat rätt bedöma den allmänna stämningen -— hviskningarne derom, att kriget blitvit fördt på ett oförsvarligt sätt och att det på visst håll aldrig varit något rätt allvar med försvaret, förvandlas till ett nästan enstämmigt rop om jörräders, till en skarpt framträdande öfvertygelse, att landets och nationens rätt blifvit offrade, för att söka vinna förmåner åt dynastien. Man bör derföre tro, att Kristian IX för egen del icke vågar inlåta sig på något än vågspel. Han hör icke till de mycket vågsamma; han lär sjelf erkänna, att han sitter temligen löst, och skall ha sagt ganske öppet åt flera personer, att sedan nu Londontraktaten är sönderrifven har han icke mycken rätt att stödja sig på. Jag hörde i går ett par börsmän helt öppet sitta och resonera derom, att om Danmark skall reduceras till ett så litet omfång som fredspreliminärerna angifva, så har det icke råd att hålla sig en kung med thy åtföljande ståt, — ?Gu har det ei, Neil? För öfrigt är det ganska betecknande att på vissa håll inom den tyska pressen finna er RR