Utländsk Litteratar. Zur Geschichte der neuesten Theologi. I. Redan i förra upplagorna är preussiskt ortodoxiens Antonelli, den beryktade Heng stenberg,. temligen utförligt skildrad. It längre tillägg förekommer dock i nya upp lagan, hvarur vi meddela följande: ?Här kande jag gerna lemna Hengsten berg och hans kyrkotidning; men, då har ännu står midt i samtiden, och, ehuru han: anseende synbarligen är på förfall, ännt alltid med högljudd stämma, med hotelser. förkättringar och orakelspråk beledsaga alla kyrkans utvecklingar, må det tillätas att en gång för ala afsluta räkningen med denne den vedervärdigaste och osundaste natur i hela nyare teologin, med denne för. följelselystne kyrklige demagog, hvilker som en lönnmördare drifver inqvisitions handtverket och derunder vill ge sig sken Bf en profet i stor gammaldags stil, en oböjlig Guds man. ela den nyskapade ortodoxin hade sina hufvudstöd i den efter fribetskrigen fram. trädande politiska restaurationen. Den vidriga, all äkta religion i dess innersta förgiftande sammanblandningen af politik och religion hörer till detta purtis karakteristiska tecken. Hengstenberg sjelf har under alla de särskilda tonarter, som han förstod att anslå, allt efter den politiska situationen, under Fredrik Wilhelm III, Fr. Wilhelm IV och Wilhelm I, alltid oscillerat mellan den yttersta politiska servilism och ett passioneradt demagogväsende. Det var han, som af alla undersäter, och särskildt af presterna, fordrade den oinskränktaste underkastelse under den bestående öfverheten och brännmärkte som upprorsstittare alla som vågade hysa samvetsbetänkligheter mot sådan lydnad. Han lärde, att man äfven måste hörsamma en örimlig öfverhet, och att det lika litet tillkom undersåtarne som barnen att kritisera den af Gud tillsatte prestens faderliga vilja. Fjerde budet uttänjdes öfverallt till lydnad mot öfverheten, och denna lydnad eriter den god tyckliga. förklaringen af Rom. 13: 1 fattad som en alldeles ovilkorlig och ntan undantag, liksom all betydelse saknudes hos andra bibelställen, såsom: Man måste mer lyda Gud än menniskor?, och varen icke menriskors trälar?. (Exempel anföras hur H. prisat Neapels rötvarband såsom de ?trogna?, tagit parti för Sydamerikas slafpiskare m. m.) I denna anda förklarade han, vid de :sednaste konflikterna: mellan Preussens regering och deputeradekammaTen, att den fulla auktoriteten hos den at Gud ordnade ötverheten hörde till de hel sosammaste lifsordningar; ait kammaren, om den ock för sig toge i anspråk en del af öfverhetsmakten, dock ej borde uppresa sig mot den egentliga(!!) öiverheten, och att kyrkan vore genom alla tacksamhetens band fästad vid denna egentliga? ötverhet, d. v. s. i hvarje strid måste träda på dess sida. Ja, han drog ej i betänkande att ut