STOCEEOLM der 4 Aug Första akten till den i Wien pågående fredskongressen är nu till ända, sedan de rundvalar blivit bestämda, på hvilka de: ormliga fredsverket kommer att uppföras. Karakteren af denna kongress är redan : i och genom dessa fredspreliminärer till fullo ådagalagd. Liknande i flera . hänseenden den förra Wienkougressen, företer den nuvarande emellertid vissa olikheter, men vinner tyvärr mgalunda på jemförelsen. Nu likasom då gäller det att skifta rofvet efter en krossad fiende; men då var deten fiende, som sjelt angripit och upplöst isiva grundvalar den bestående ordniugen, hvilen dennas sjelftagna väktare sökte ålerställa, visserligen dervid icke förgätande att tillförsäkra sig en temligen hög provision för besväret; och hela Europa uppträdde då såsom på en gång målsegaude och skiljedomare. Nu deremot är det tvenne mäktiga, hvilka efter att ha i ett orättfärdigt anfallskrig öfvermannat en svagare, för denne utan någon medlande mellankomst från Europas sida diktera fredsvilkor i samme anda och nära nog i samma form som fordom i Rom den galliske fältherren, då har i brist af andra argumenter kastade sitt svärd i vågskålen. Ännu för några år sedan egde Europa ett universalspråk — folkrättens; och traktaterna ansägos böra utgöra detiu språks litteratur. Det språket var gemensamt äfven för de hätskaste fiender, och sålunda kunde till och med dessa mötas i en väsentlig punkt. Derom är numera icke någon fråga; för underhandlingar och fredstraktater synes numera ingenting annat varv gällande än segrarens öfvermodiga maktspråk å ena sidan, den besegrades aftvungna gamtycke å den andra. Smärtsam och upprörande är denna utgång. betraktad såsom en styckning af en urgammal monarki, såsom ett väld emot ett tap pert och ädelt folk, sålunda frånrötfvadt er mängd af sina trogna söner, hvilka tvingas att böja sina nackar wnder ect främmande ok. Betraktar man åter saken såsum et prejudikat, för kommande dagar — och finner wan väl under nuvarande förhållanden n garanti att detta ej blir fallet — så visa Big utsigterna för framtiden föga hugnande i afseende på de mindre stater, hvilka tili grund och garanti för sin tillvaro och sitt ejelfbestånd ej kunna uppvisa någonting an: nat än rätt, häfdvunnen ordning och en under sekler utbildad nationalitet. Med rätta har derföre lord Ellenborough nyligen yttrat, att den fråga hvars lösning nu är nästan afgjord, måste betraktas icke blott såsom er dansk utan tillika såsom en svensk, holländsk eller belgisk fråga. Det anförande inom Englands öfverhus, hvaruti berörde statsman, f. d. generalguvernör i Ostindien, upptog — ehuru naturligtvis endast i form ai protest — och redogjorde för den danska rågan, dess behandling af engelska ministåren och dess följder, utmärker sig genom en sådan reda i framställningen så träffande anmärkningar och konklusioner att vi här göra 0s8 ett nöje att meddela det hufvudsakligaste deraf. Lorden yttrade: Jag vill begagna detta tillfälle, nästan det sista, som skall ervjuda sig före parlamentssessionens slut, för att fästa eders herrligheters uppmärksamhet på den stora förändring, som försiggått i de utnkes förhållandena, sedan vi samlades i Februari månad. Denna förändring drabbar icke lott de danska besittningarnes integritet, hvilken nästan hvarje statsman i Europa för få är sedan ansåg vara af utomordentlig vigt i afseende å jemvigten och fredens intressen, utan den antastar äfven helgden af de traktatmessiga förpligtelser, genom hvilka alla europeiska stater äro förbundna. De mindre och svagare staterna äro hädeneftter utsatta för sina grannars anfall, och det konstitutionella systemet, till hvars framåtskridande på Enropas fastland vi för icke länge sedan voro vittnen med så stor sympati och tillfredsställelse, har blitvit allvarsamt hämmadt i sin utveckling. Jag vill icke dölja för ed. herrligheter, att jag i dag tager ordet med helt andra känslor, än då jag vid föregående tillfällen under denna session talade till er om utrikes angelägenheter. Jag hyste då till en viss grad föroppning om att uträtta något godt. Nu har jag icke längre något sådant hopp, och jag tar lott derföre ordet, att jag anser det i sm ordning att försöka gifva ötverhuset och landet en skildring af sakernas nuvarande ställning. Jag vädjade då till parlamentets och folkets högre och ädlare känslor, antagande att ädelmodet rådde oss till samma förfarande som en klok politik. Andra ha med mera framgång anslagit lägre strängar och sökt stöd i böjelsen för ett angenämt lit, fred och ro, men framför allt i enningebegäret. som är i ständig tillväxt hos folket här i landet! (hör!) Jag måste förklara det vara min ötvertygelse, då jag blickar tilibaka å den fordna tiden, att den pohtik, som nu unnit så allmän anslutning, icke skulle ha blifvit antagen af någon af våra förr letvande stora statsmän, hvilka historien gör ag en glädje af att hedra (hör, hör!), ech jag kan icke heller i hela vår historia finna mer än en regering, för hvilken en sådan politik skulle ha passat. Jag åsyftar härmed Jacob I:s regering. Under denne konung kunde den ädle lorden på den andra sidan (Russell) med lika stor bestämdhet, om icke med lika stor framgång, ha följt sin politik, hvilken går ut på, att England skall afhålla sig ifrån att föra krig. Det lefde dock på dessa tider en man, som tänkte helt annorlunda. Jag mins ett yttrande i ett af de arbeten, som Baco, denne fver alla samtida sig höjande man, efterlemnat t oss. Han säger i en af sina moraliska och politiska afhandlingar, i hvilka det kanske fins mera visdom än i någon annan profan bok, att ingen stat kan vänta att bli stor, med mindre den är beredd att gripa till vapen af en rättwis bosstpiskttnsiet— a I