le England i makt; musköten nyttjades lika ra eller lika illa af alla armåer, och för jen engelska återstod ingen annan öfverägsenhet än den, hvilken ligger i köld och förskräckthet, som gör det möjligt att sigta ägt och stadigt på de fiendtliga lederna. I vår egen tid, i dessa förflutna dagar?, äger Times, ?har en slumrande, nästan förjäten nationel egendomlighet åter vaknat pp. Aterigen hafva fastheten i nerverna, kölden, den intuitiva frändskapen mellan vand och öga, hvilka för jägare äro nödändiga, tagits i anspråk för ett nyttnatioelt vapen. Mötena i Wimbledon) der icke n eller två utan tjogtals män visat sig tunna på 1500 alnars afstånd träffa pricken ned kula efter kula, utgöra blott uppenbaelsen afen försvunnen och återvunnen gam: nal nationel fördighet. Tutills saken beviats, trodde man det vara omöjligt, att en nensklig hand och arm vore iständ att rikta tt jernrör så, atl det kunde i båglinie sticka on kula in i centern af en skott-tafla, som let obeväpnade ögat knappt förmådde urskilja. Och huru hastigt har likväl denna ill skenet omöjliga sak blifvit en så godt som vanlig färdighet! Ingenting kan klarare bevisa, huru dessa målskjutningsöfningar sfverensstämma med vår nationella smak, in det faktum, att folket inom tre års tid, itan kungliga kungörelser, utan parlaments-: ikter, utan tvångsåtgärder, så grundligt iterupplifvat våra gamla nationalskjutfester.. Ivarje stad, nästan hvarje by har sin skara skarpskyttar, som öfva sig med lust och ifrer. Rifle butts? äro nu nästan lika vaniga som bågskjutningstäflingarne i Edward V:s tid... De täflandes antal är i ständigt växande; med stora personliga uppoffringar komma de till Wimbledon från alla delar vf landet, och begäret efter utmärkelse är härvid så godt som allmänt. Det frivilliga nationalförsvaret har, i stället för att dö bort, slagit de djupaste rötter i vår unglom., Kan en engelsk pojke icke handtera sitt gevär, så är han ej en jemlike i kamvaternas ögon, ej heller en karl i sin lilla Pfästmös, I nästa generation skall hvarje engelsk gosse handtera sitt reffelgevär lika bra som hans förfäder sina långbägar. Det är omöjligt att öfverskatta betydelsen al detta faktum. Hvad historien bär i sitt sköte kan ej förutses. På fastlandet vexla formerna, och de tider kunna återkomma, då våra stränder städse hotades och ofta logos i besittning af fienden. Hvad ånga, pansarskepp och andra uppfinningar en gång skola medföra. kan ingen statsmannavishet och ingen fältherreblick ännu utgrunda. Det är fördenskull en god sak, att fienden vet, att denna ö är bebodd af ett beväp nadt folk, der hvarje fullväxt person al inankönet har sitt gevär, med hvilket han kan på 750 alnars afstånd skicka hvar minut tio koniska kulor i ett föremål af 6 fots längd och 4 fots bredd. Vi ha ännu icke hunnit det mälet, men skjutfesterna vid Wimbledon bevisa, att vi med hvarje år nalkas denna tillfredsställande och trygga etällning.? (G. H. T.)