den germaniska lifvakten, vilda blåögda jättar, som säkerligen hvarken komme ati gifva eller taga pardon. Han ville emellertid för ingen del gå miste om sin andel i bytet, ty ingen kunde högre uppskatta värdet af en fylld börs; men han litade på sin skicklighet för att, utan att löpa någon större fara, kunna förskaffa sig denna. Hans metod var för öfrigt att aldrig göra mer än en sak om sender, och derför väntade han med otålighet på det ögonblick Hippias gick in i huset och sålunda satte honom i tillfälle att lemna sitt gömställe. Fäktmästaren hade icke väl vändt ryggen till förr än greken skyndade ut på gatan, i det han ifrigt såg ned utför dess långa af månen belysta perspektiv, för att se hvarest de båda mörka gestalterna befunno sig. Tyst och smidig som en panter, ilade han hastigt framåt I skuggan längs husen. till dess han uppnådde det gathörn, vid hvilket de, som ämnade sig ned till Tiber. stranden, måste taga af. Han var nu fullt säker om att icke kunna gå miste om sit rof;: men nej — bland de få personer, som vandrade längs denna ensliga gata, var de honom omöjligt att upptäcka Escas höge estalt och judinnans smärta och fina växt. förgäves vädrade han fram och tillbaka likt en hund med otröttlig ihärdighet och beslutsamhet. Likt en hund, hvars byte und: gått honom, måste han också slutligen hel flat och skamlig, smyga sig tillbaka hem. det vill eäga, till tribunens hus, under vä gen upptänkande någon antaglig orsak til sin sena ankomst, hvarmed han skulle kunne tillfredsställa sin värd och sina kamrater Han hade emellertid på knappast tjugo steg: afstånd passerat förbi det byte hen sökte utan att han dock märkte det. I den första häftiga förtjusningen öfve