STOCKHOLM don 27 Juli Pa tDen som gräfver en grop åt en annan, faller sjelf deruti. Detta gamla ordspråk eller rättare spådom synes i våra dagar börja alltmer och mer finna sin tillämpning och uppfyllelse på Tyskland. Den grop, som Tyskland under de sednaste årtiondena med en rastlös ifver och en till kokpunkten uppvärmd s, k. patriotism sökt gräfva åt Danmark, hotar nu att innan kort i sitt djup neddraga de gräfvande sjelfva. Det börjar numera visa sig, att hvad tyskarne lyckats eröfra på andra sidan Eidern, var en brandfackla, fruktansvärdare än deras ( värsta fiender kunnat tillönska dem. Denna li förbundsdag, så öfvermodig i sina anspråk ( emot danska regeringen, så manhaflig emot den svagare, men så spak emot den star-, kare, har nu i och genom sjeltva sin seger. äfventyrat att förlora det ringa mått af politisk tillvaro och moraliskt inflytande, som den ännu egde qvar. Preussarnes nyligen verkställda ockupation af den på holsteinskt. område af förbundstrupper besatta staden Rendsburg, utgör icke blott ett våld emot den der förlagda hannoverska truppstyrkan, utan kan i sjelfva verket anses liktydigt med den höga förbundsdagens utkörande från berörde i dess namn intagna ort. Med lika mycken rätt kunde ju en preussisk armekår endera dagen besätta Hannover, Cassel eller Carlsruhe. Att en dylik sakernas ställning betraktas med likgiltighet af engelska kabinettet, som numera synes ha helt och hållet antagit Cobdens ideer i afseende på den internationella politiken, och för densamma icke godkänna något annat rättesnöre än den af Cain inom familjelifvet uttalade maxim, kan lika litet förvåna som att den deremot i Frankrike helsas med en viss skadeglädje. Redan börjar man inom den franska pressen temligen oförtäckt antyda på utsigterna till Rhenprovinsernas snara införlifvande och ett blifvande Rhenförbund. Ett af de liberala Pariserbladen, Opinion Nationale, anställer i en af sina sednare artiklar följande betraktelser öfver Tysklands nuvarande ställning gentemot Preussen, Österrike och Ryssland. Ställningen på andra sidan Rhen börjar blifva alltmera tydlig och klar. Staterna al andra ordningen inse, att de äro hotade el en stor fara; deras oberoende är på ett allvarsamt sätt blottstäldt, och det nära förbundet emellan Preussen och Österrike är för dem vida fruktansvärdare än dessa båda makters tvist om främsta platsen inom Tyskland. De sägas nu förbereda en koncentrering af sina trupper, i ändamål att ingifva hrr Bismarck och Rechberg något litet mera respekt. Men Preussen och Osterrike lära enligt all sannolikhet icke ge vika för dessa mera djerfva än verksamma åtgärder. Ka förvandla Tysklands smärre och medelstater till blotta drabanter och fråntaga dem den rådgifvande röst de hittills egt i alla för hela Tyskland gemensamma frågor. Detta utgör en ny kränkning al 1515 ärs (raktater ull Tysklands fördel, men skada för Frankrike, hvilket sålunda går miste om en garanti emot wienska och berlinska kabinetternas hotfulla öfvervigt. Men dessa förhållanden äro ol föga vigt i den vågskäl, hvaruti konung Wilhelm och kejsar Frans Josef ämna i samråd med czaren väga Europas öden. Och sålunda har förbundsdagen, hvilken förklarade krig emot Danmark och började detsamma, nu erhållit befallning att hädanefter hälla sig på afstånd och åt de båda tyska stormakterna ölverlemna omsorgen att uppgöra fredsvilkoren med Christian IX. Den höga förbundsdagen är skjuten åt sidan; den har erhållit. behörig avis om sitt fall, och för Preussen och Österrike återstår nu ingenting annat att göra än att i Frankfurt genomföra deras 718 Brumaire.? Men kabinetterna i Wien och Berlin skulle ogerna nödgas gå så längt. Det vore för dem angenämare att utföra sina planer utan vuller och att i allsköns stillhet ullintetgöra förbundsdagen, och det är i denna riktning som hrr Rechberg och Bismarck nu manövrera. De vilja ädelmodigt tillåta förbundsdagen att diskutera successionsfrågan, men som medelstaterna ha med entusiasm förklarat sig för Augustenborgaren, så har man i och med Oldenburgs kandidatur utfunnit! ett förträfflligt medel att splittra rösterna och draga ut diskussionen för ett år eller två. Under det nu förbundsdagen uttömmer sig i tomma diskussioner, vill konung Wilhelm i hertigdömena införa en provisionel? preussisk förvaltning, hvilken snart i egenskap af en fail accompli kommer att förvandlas till ?permanent.? Det är på detta sätt man behandlar denna stolta tyska nation, som smickrar sig med att vara jordens salt och en folkens utvalda. Hvad Danmark angår, så vill man ej til låta, att dess fragmenter förena sig med Sverge-Norge. Den skandinaviska unionen skulle sålunda bilda en stat af mer än 7 millioner invånare. ?Sju millioner själar !? ropa de nordiska stormakterna till hvarandra. Sju millioner!? har man väl noga tänkt på den saken. Vi vilja aldrig tillåta, att en sådan stat uppstår vid våra gränser. En skandinavisk union skulle blifva ett törne i vår sida. Och derpå lärer Gortschakow med ett fint leende ha hviskat i örat på Bismarck: Hvarföre skulle man förena hvad som bör lefva åtskildt? Ni JA AA RR nr sr — ee 2