STOCKHOLM den 26 Jul, De hotande åskmoln, som innan kort synas vilja urladda sig emot Danmark under formen af ett fredsfördrag, innebärande en styckning af detta urgamla och frejdade konungarike, öppna nu för Europas politiska väderspåmän inom pressen ett rikt fält för gissningar och anvisningar rörande den rund, som bör läggas för fredsunderhandingarne. Under det att de preussiska bladen, äfven de s. k. liberala, påyrka alla möjliga eftergifter från Danmarks sida, utan att vilja gå in på en enda från Tysklands, och, såsom t. ex. National-Zeitung i sin sista nummer, gå ända derhän att föreslå uppförandet ar danska soldaters fångkost mom prenssiska fästningar på krigskostnuders onto, — synes man deremot inom den franska pressen hoppas på, att Danmark enom Luuenburgs alträdande skulle kunna terbekomma en del ar Nordslesvig, samt att krigskostnadernas ersättande skulle drabba de frigjorda hertigdömena. Men midtunder den villervalla af stridiga anspråk, som nu råder inom Tyskland, der Preussens landvicningslusta stött emot Österrikes afund, och bäda dessa stormakters politik mött ett segt, ehuru vanmäktigt, motstånd hos de öfriga medlemmarne al förbundet, har i dessa dagar ett varningsord låtit höra sig från ett håll, der tanken brukar föregå talet, men der just derföre det sednare eger en vigt, som det är föga rådligt att förbise. Väl underrättade korrespondenter från Paris uppgiva nemligen med bestämdhet, att hr rouyn de Ehuys i dessa dagar -flåtit en ny, till Frankrikes sändebud vid alla hot ställd, men tör Preussen och Österrike egentligen afsedd skrifvelse. Uti denna säges kejsarens utrikesminister, efter en inleande erinran om den neutralitet och den oegennytta, som Frankrike i denna fråga hitvlls iakttagit och fortfarande ville vidhålla, hafva framställt den frågan, hvilken grund men ville lögga för freden, sedan man å ena sidan skjutit å sidan traktaterna, men å andra sidan icke synes benägen att antaga den nya rätt, som stödjer sig på ett vädjande till folkens önskningar. Vidare sägas de båda tyska stormakterna göras ansvariga för det hårda öde, som skulle drabba Danmark genom att på ingen anuan grund än eröfringens rätt från sitt fädernesland rycka de 200—250.000 danskar, hvilka i denna stund bebo Slesvig. Slutligen erinras om, att ehuruväl ett sådant våld för ögonblicket icke torde möta något materielt motstånd från Europas sida, skulle det aldrig kunna moraliskt godkännas, utan komme att blottställa dessa öfverdrifvet äregirigea regeringar för äfventyret att längre fram se deras verk undergå granskning och tjena till förevändning för likartade landvinninger. En artikel i den offciösa Pays, under tecknad af redaktionens sekreterare, säges bestämdt och utiörligt uttrycka innehållet af den ännu ej offentliggjorda noten. Artikeln är af följande lydelse: ?Kejsaren af Österrike, konungen af Preussen och konungen af Danmark synas ha beslutat att sinsemellan på en konferens i Wien ensamma bestämma öfver befolkninens i hertigdömena Slesvig och Holstein de. Och sedan England för hvem som vill höra det förklarat sig icke vilja hvarken direkt eller indirekt blanda sig uti destundande fredsförhandlingarne, så kunna de ofvannämnda trenne makterna i sjelfva verket anse sig ha fria händer att förfara efter hehag, och hädanefter ej behöfva lyssna till någonting annat än å ena sidan styrkans rätt, ä den andra nödvändighetens kraf. Detta skulle emellertid vura en stor villfarelse, som förr eller sednare kunde komma att stå Tyskland dyrare än det förmodar. Vi medgiiva visserligen, att Ryssland kommer att låta saken ha sin gäng, samt att Frankrike väl lägger den på minnet, dock ej med vapenmakt motsätter sig de anordningar, som Österrikes, Preussens och Danmarks regeringar finna för godt ati i sitt gemensamma intresse vidtaga. Men om dessa anordningar skulle visa sig stå i strid med rätt och billighet, så kunde den stund komma, då rätten och billigheten vände sig emot dem, hvilka med berådt mod samverkat i att utan betänkande kränka dem. Vi åro öfvertygade om, att Christian IX vill glömma sitt tyska ursprung för att blott erinra sig sin evenskap af Danmarks konung. Men vi nödgas likväl anmärka vissa tecken, som hos honom synas antyda en benägenhet att mer sysselsätta sig med sina personliga fördelar än med den nations intressen, öiver hvilka den numera tillmtetgjorda 1852 års traktat kallat honom att regera. Vi hade velat tro på Preussens moderation, på Österrikes karaktersfasthet. Men vi kunna ej längre invagga oss i dessa illusioner efter dessa båda ma ters hållning på konferensen, efter deras beteende i den dansk-tyska tvisten. Denna hållning och detta beteende måste göra oss beredda på alla slags anspråk, på all slags ärelystnad trån detta håll. Det skall alltså ingalunda förvåna oss om vi få höra, att de i Wien sammanträdande österrikiska, danska och preussiska fullmäktige uppgjort en anordning, i kraft hvaraf tyska förbundet skulle med sig införlifva icke blott Holstein, hvars befolkning är tysk, utan ock de delar, hvilkas invånare äro uteslutande danskar till ursprung. till seder, till intressen och till karakter. Detta skulle vara på en gång ett öfvergifvande af 1852 åra traktat och en kränkning af 1815 års