GLADIATORERNE.) TAFLOR UR LIFVET BLAND ROMARE OCH JUDAR, BOMAN I TVENNE DELAR Ar WHYTE MELVILLE. Håll, kamrater !? röt han med en stenforsstämma, som hördes öfver det allmänna sorlet. Ni rusar ju på mig, alldeles som ett koppel jagthundar, och det är ett prat och ett skrän alldeles som en bop gamla käringar på en marknad. Reglor och stadgar, och stadgar och reglor! Ja, naturligtvis hälla vi våra stadgar och stå fast vid vår ed. Rufus, gamle vän, vi ha mången gång under de sista tio åren stött med våra svärd mot hvarandras strupar, utan att nägonsin säga eller tänka ett ondt ord om varandra. Säkert vill du inte heller svika mig nu! Säkert vill du inte se på huru man förfördelar gamle Hirpinus.? Fäktaren, till hvars känslor en gammal, trogen kamrat sålunda vädjade, trängde sin länga gestalt fram till midten af de tvistande. Långsam och höflig i sitt tal, lugn, beräknande och betänksam som han var, ansågs Rufus bland sina kamrater såsom ett verkligt orakeli fråga om eundt förstånd. Ni har båda orätt?, sade han med en förnumstig min. Flickan tillhör ingendera af er. Om detia hade händt i går, skulle Hirpious haft rätt att föra henue hvart han bebagade. Men vi ha sedandess ått eden, gamle kamrat, och hon är, enigt alla våra stedgar, truppeus gemensamma egendom. ) Se AÅ., B. n:r 129, 130,132--148, 150, 151 188-458; 157. 158, 180—1