STOCEHOLM den 25 Jall, Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondeni.) Berlin den 21 Juli. Allas blickar riktas naturligtvis mot Wien, ty de der hållna konferenserna skola bringa krig eller fred. På krig tror ej mera någon; man har således blott att besvara frågan om hvilka vilkor de tyska stormakterna och kabinettet i Köpenhamn skola kunna komma öfverens. Vår officiösa press är snart färdig med sina förklaringar. Den säger utan krus att Preussen och Österrike skola fordra hertigdömena Schleswig-Holsteins lösryckande och sjelfständighet samt att all utsigt är för handen att Danmark kommer att göra denna ef:ergift. Måhända också icke; måhända öras medgifvanden å ömse sidor för att ana vägen för en kompromiss, som likaledes gör kriget omöjligt. Yrkandet attså fest vid lösslitandet af hertigdömena var hastigare formuleradt i Carlsbad och Wien än verkligen framstäldt, Kabinetten uti Berlin och Wien äro fortfarande icke så obenägna för kompromisser, som de låta påskina. Isynnerhet har ministeren Bluhme Moltke god utsigt att lyckas, ty den finner själsfränder uti Bismarck och Rechberg. Och här tror man att Köpenhamnskabinettets situation skulle vara ännu gynnsammare gentemot de tyska stormakterna, om den blott så snart som möjligt beslutade sig till att följa de rådslag, som det Bismarckska bladets Köpenhamnskorrespondent regelbundet meddelar och hvilkas innehåll sammanfattas uti det enda ordet ?statsstreck?. Det återstår allsintet annat, så resonerar man här i de ministeriella kretsarne, än att med ett statsstreck gå det danska riksrådet på lifvet; ty om nu hrr Bluhme och Moltke vore benägna att afträda hertigdömena, men riksrådet deremot inlägger sitt veto, så mäste den sålunda voterande myndigheten undanrödjas. Om den obotliga förvirring, som arfföljdsfrågan föranledt, har jag förut skrifvit till eder. Men förvirringen har sedandess tilltagit. Augustenborgaren skall absolut icke bekomma hertigdömena. Han har visserligen anspråk derpå, men att pröfva desamma är, enligt Bismarcks åsigt, så svårt, att det ej lyckats för någon. Numera har man emellertid blifvit något litet ärligare i sina ergumentationer och medgifver att arfprinsen Fredrik ej skall: komma till herraväldet, dock ej af politiska skäl. Ty Preussen har under de sednaste 50 åren gjort en eå sorglig erfarenhet beträffande de små tyska staternas partikularism, att det ej hyser någon önskan att ännn en gång hängifva sig åt nya illusioner. Oldenburgarn har sedan någon tid åter var.t mindre ifrågasatt. Han skall väl råka i glömska, emedan det ryska afträdandet af den gottorpska andelen dock var ett allt för grott streck och afsigterna dermed allt för öppet framträdde i dagen. Härefter blefve sålunda egentligen endast konung Christian öfrig såsom kronpretendent. Dock nej, ministern von Bismarck lärer väl ännu jemnt ha i sinnet, att annexionen ganska väl låter utföra sig, och just derföre kommer man att göra processen kort med samtliga arfsberättigade. För att få fullkomligt fria händer ji Slesvig och Holstein är det af nöden att ännn en tid skjuta åt sidan tyska förbundet, och dermed gör sig den preussiska politiken mycket besvär. Förbundet .ullgör exekutionen i Holstein. Men — så säger man här från den ministeriella sidan — hvartill tjenar numera någon exekution i Holstein, isynnerhet om innan kort freden med Danmark kommer till stånd? Då komma förbundstrupperna att utrymma holsteinska området för att öfverlemna detsamma i de österrikisk-preussiska truppernas äfvensom i Preussens och Österrikes civilkommissariers händer. Nu går, som bekänt är, i Bismarcks tanke alltid våld framför rätt?, och är väl en gång tyska förbundet ej längre såsom nu är fallet — representeradt i Holstein medelst vapenmakt, så går det ock miste om hvarje rättstitel på att ha sitt ord med i den dansk-tyska tvisten. Grundsatserna för den inre politiken motsvara fullkomligt de grundsatser, som leda den yttre politiken. Jag har nyligen haft tillfälle att yttra mig om förvirringen i vår förvaltning, hvilken nått sin höjdpunkt i den godtycklighet, med hvilken de åtta cheferna för förvaltningen förfoga öfver samt: liga statsinkomsterna och statsutgifterna. ittills hade man åtminstone understundom låtit höra ett och annat ord af beklagande deröfver, att ingen budgetlag kommit till stånd, — och man tillade, att ministrarne derföre måste foga sig i den sorgliga nödvändigheten att på eget ansvar göra utgifter och upptaga inkomster. Nu har man emellertid redan gått ett steg vidare, SÅ regeringen låter genom sina orgaper förklara, att i afseende på budgeten allt vore i ordning. 7?1864 ärs stat har blifvit diskuterad, och regeringens alla konstitutionella betänkligheter äro härigenom undanröjda.? Ett änslag behöfver sålunda hos oss hädanefter endast vara diskuteradt för att våra ministrars konstitutionella betänkligheter må anses undanröjda. Fordom hette det dock ännu, att penningarne måste ha blifvit verkligt beviljade af de båda kamrarne;: innan de af regeringen kunde utbetalas. Numera är det icke så; blotta framläggandet af ett statsbehof, som naturligtvis har till följd en