AI TU JUSLILICHATIBICICI. Efter det vi af Stockhoims Dagblad för den 6 dennes erfarit, att polismästaren herr Adolf Wallenberg i ett till rådhusrätten härstädes ingifvet skriftligt anförande äfvensom i en till notarius publicus hr Sven Wessberg lemnad reqvisition behagat göra oss till föremål för åtskilligt kränkande tillvitelser, tillåta vi oss, för vårt sjel försvar, till hr justitiekanslern inkomma med följande, enär vår angripna heder är oss dyrbar, oaktadt vi endast äro hanctverkare, samt enä vi ej veta oss hafva förgått oss mot hr polismä-, staren annorlunda än genom att till hr justitiekansleren inberätta hvad vi iakttagit under en af de sorgliga dagar sistlidne Mars månad, då slag gällde i stället för lag. Hr polismästaren har sökt göra sannolikt att vår till hr justitiekansleren inlemnade skrift tillj kommit för att hämnas åtalet mot broschyren ?Peppar och Salt, hvars författares medver-. kan hr polismästaren med ett sålunda sökt ; lägga i dagen, på den grund att litteratören H. W. Männich säges på förhand om skrriften egt kännedom, äfvensom med ett således? att denl4 i f samma, såsom tillkommen ett fjerdedels år efter de tilldragelser den afser, ej härflutit af rättmätig harm ötver undergången misshandling, utan blott af begär att åstadkomma chikan och förargelse, hvarjemte hr polismästaren påstått att om skriftens tillkomstsätt vore mycket att säga, l som skulle belysa Mtnnichs åtgöranden uti ilrå-q gavarande fall. , Aberopande Th. Winborgs beriktigande i Af-! tonbladet och Nya Dagligt Allehanda den 4 den-l; nes samt i Stockholms Dagblad den 11 dennes, förklara vi slutledningarne följdvidriga och påståendet i öfrigt utan grund, endast fästande oss: yid erkännandet att farm öfver misshandlng genom kongl. polisen kan vara rättmätig. Hr polismästaren har dessutom påstått att vi, 1 såsom orden falla sig, tvenne hittills aktade och ; hederliga borgare lätit låna oss att intyga ett förhållande, hvars osannfärdighet vi redan i skrifl ten skulle hafva antydt och om hvars fullkom-f; liga sanningslöshet hr polismästaren säger sig hafva medvetande, i hvad om honom blitvit upp! gifvet och intygadt samt att vi blifvit intalade ; att sätta våra namn under angifvelser och intyg, hvars ordalag vi icke förstått och kommit att så Roga granska. Med anledning häraf tillåta vi oss anföra att vi ej låtit eller låta låna eiler intala oss till hvad vi ej anse vara rätt, att vi ej anse oss mindre hederliga efter än före underskrifvandet samt att vi mycket väl förstått och granskat hvad vi underskrifvit, hvilket vi ännu, oaktadt bearbetningar, till alla delar vidhålla, med det undantag, att jag Eriksson på, genom notarius publicus, under form af fråga framställd begäran ätertagit i. mitt erbjudande att med ed styrka det jag igenkänt hr polismästaren såsom anförare vid Rydbergs hotell, hvilket återtagande jag gjort föratt helire säga för litet än för mycket, helst rätta förhållandet, mitt vittesmål förutan, torde vara jätt att under blifvande ransakning utröna, till-, troende jag mig numera hvarken att fritaga eller . döma härutinnan., j Hvad sanningsenligheten härvidlag beträffar, i hänvisa vi till hosgående vittnesattest, öfverty-i gade att, då målet förekommer till behandling, ! rättänkande sanningens s k ersoner ej skola saknas, hvilka för ull gifva sig tillkänna och beediga hvad de under gatuoroligheterna iakttagit. Bvaromicke, torde värjemålsed komma att tagas ianspråk, enär vi ej för närvarande kunna påpeka mer än ett vittne. Hvad slutligen beträffar notarialattesten, få vi utan att kiandra, anföra att densamma imnehålier att notarius publicus med vittne infunnit sig hos oss endast en gång, oaktadt det varit 2:ne särskilda gånger för samma sak, att den ej innehåller att jag Eriksson förklarat det jag i alla andra delar än det omförmälda vidbletve skriften och dessutom ej att notarius publicus, om ock i förbigående, förespeglat mig IKlerck 100 rdr böter eller till och med ett års fängelse, om jag i ville uppgifva hvilken jag till meranämnde skrifts uppsättande anlitat, en fråga, hvars besvarande Jag ej ansåg nödigt eller på minsta sätt upplysande i sak; då jag en gång undertecknat mitt namn och derigenom gjort skriften till min egen och af någon betydelse, ehuru hr polismästaren påstår att den 7i och för eg icke förtjenar synnerligt afse nde?. Stockholm den 15 Juli 1864. N. B. Klerck. Vittnesattest. Måndagen den 7 sistlidne Mars, något efter kl. 10 på aftonen gick jag öfver Gustaf Adolfs torg, der jag fann några tysta och fredliga personer, men ej någon folksamling, utom vid Rydbergs hotell, dit jag, som förut ej varit ute på aftonen och således ej kände hvad som passerat, styrde mina steg, för att se hvad som var på färde. Kommen till hörnet af Malmtorgsgatan oeh torget, förmärkte jag att folk drefs Fredsgatan framåt. medelst stryk, som ymmgt utdelades af poliskonstaplar med hr polismästare WallenJ. Eriksson. berg i spetsen. Då polisstyrkan anländt till det hötn, der jag poiismästaren orden föllo si befann mig, gjordes halt, dervid hr befallde konstaplarne att, såsom . damma på? antingen personerna voro klädda i hatt eller mössa, tiltäggande hr polismästaren : Torget skall rensas ! och 7Nu är det slut med frispektaklet! Ehuru jag befann mig ganska nära intill -hr polismästaren, kunde jag icke förnimma någon uppmaning till folket att skingra sig, lika litet som nägon varning åt poliskonstaplarne att ej slå åt hufvudet, utan började dessa sednare, utan motstånd från folkets sida, att utdela slag, dervid jag hastigt tog vägen Malmtorgsgatan uppför, under tiden seende huru flera flyende personer, som fullgjorde den gifna befallningen att springa, detta oaktadt misshandlades. En poliskonstapel lyftade äfven sin battong öfver mitt hufvud under utrop att jag skulle springa. Lyckligen, ehuru med möda, undkom än tver Brunkebergs torg, vidare ötver Carl MH Norrbro, under hvilken vandring jag rundt omkring mig såg tyst gående personer anfallas och misshandlas at poliskonstaplar. Gustaf Adolfs tofg befanns nu rensadt? och folk föstes under slag bort åt alla håll. Vid min ankomst till Stadssmedjegatan såg jag omkring 3 å 4 karlar af poliskonstaplar kommenderas att springa, hvilket de förra e) ville efterkomma. Denna deras, mig veterligen enda förbrytelse bestraftades med en riklig mängd batongslag, atan att hr polismästaren, som nu ej var direkt åtföljd af polis, sökte på minsta sätt afstyra misshandlingen, hvilken han ej kunde undgå att iakttaga, cnär och dem; utan hörde jag honom i stället skrika at folk, som stod i portar och gränder: In med er bara!? Vid hörnet af sistnämnde gata och Storkyrkobrinken kommo några patrullerande poliskonstaplar, helsande på hr polismästaren, som då särdeles hättigt sporde: Hvar ha ni batongerna?? Deras svar kunde jag ej höra, emedan Jag skyndade mig undan nedät Storky kobrinken, hvilken hr polismästaren tycktes passera i motktning. örestående kan jag, när så påfordras och utan att återtaga ett ord, med liflig ed styrka. Stockholm den 15 Juli 1861. N. Olsson. N:r 11 Södermanlandsgatan. i — Befälhafvaren å en af de kanalångbåtar, som besörja trafiken mellan Stockholm och Göteborg. har tillställt Göteborgsposten följande berättelse: Den 5 i denna månad infann sig vid Bergs station. en passagerare ombord å mitt förande fartyg och anhöll att få medfölja till G Han uppgaf sig heta Bergman, och försäk att en hans farbror, bosatt i Göteborg och mig väl bekant, skulle vid fartygets ankoms för dertorg och nedanför Kongl. Operahuset tillj han gick tätt efter konstaplarne, emellan mig j 4 l