lighet vara på sin plals, för att leda, bilda, pröfva, varna; men huru obetydligt eger ej sådan kraftfull verksamhet rum både vid prest-examen och restvigning! Väl har man kunnat få höra en eller annan biskop med sjelfberöm omtala. huruledes han plägar Försppsr och kommentera försornaret med sina ordinandi; men ack, vad betyder väl en dylik kort, sällan eller al drig af den egna erfarenheter och trosvissheten åtföljd repetitionskurs! Det är sålunda jemligen illa bestäldt med den unga prestens andliga bildning, då han drager ut i verlden, och kan, under närvarande förhållanden, föga annat vara, då de få studerande, som egna sig åt detta kall, uppmanas att skynda allt hvad de kunna, för att så fort ske kani sin mån higlpa till att fylla den beklagliga prestbristen. Men huru svag och ofullkomlig än nämnda bildning oftast är: ett är dock vanligen det. som den begynnande embetsmannen i allmänhet väl inser och djupt känner och erkänner och det är detta : att han skall och måste visa den allrastörsta vördnad,den djupaste undfallenhet, den behagligaste inställsamhet först och främst mot sin biskop och öfriga förmän inom domkapitlet och sedan vidare, hvarthän hans kosa än må komma att ställas, mot alla de.personer, som genom rang, makt, rikedom oeh anseende eller öfriga timliga förde-. lar af hvad slag de vara må, kunna på ett eller annat sätt bidraga till hans timliga framgångar och bland dessa främst en fördelaktig framtida befordran, Helst ser fördenskull en dylik välartad statskyrkans son, att han, så vidt ske kan, måtte få söka sig in i hufvudstaden?, för att på detta vis, såsom han förmenar, förskaffa sig relationer och, så fort sig göra låter, blifva hofpredikant, samt dymedelst hafva banan öppen för sig till en snar och säker befordran. Men om, af helt naturliga skäl, dylika spekulationer ej alltid kunna lyckas, så mäste han finna sig vid att blifva adjunkt på landet eller i en småstad och söker då i allt fall att genom s. k. vackra predikningar, behaglig sång och deklamation samt ett angenämt, artigt, inställsamt, ej sällan krypande umgängessätt vinna sina åhörares gunst och bifall. Sålunda fortfar han nu, om han rätt förstår sin sak, år från år, tager under tiden sin pastoral-examen, som endast är ett upprepande af samma lexor, som höra till prestexamen, och har oaflåtligt för sig såsom sitt vigtigaste mål, att vinna en god och indrägtig befordran. Erfarenheten visar ock verkligen, att hans beVÄRDE i detta fall vanligen äro riktiga, ty så illa står det i sanning ännu till på många ställen i vårt land med afseende på det andliga lifvet, att just en dylik, af sina förmän högligen gynnad och ej sällan ifrigt förordad prest prisas, framhålles, aktas och på allt sätt befordras fram j för hvar och cn, som, ärligt sökande att förkunna Hfvet högsta sanningar, lagens såväl som evangelii, hvilka det är hans pligt att utan konsiderationer framhålla, på detta sätt möjligen rätt nog gör sig misskänd, afskydd och hatad i den sjelfviska verlden — alldeles i enlighet med Fräl-: sarens många gånger upprepade uttryckliga försäkringar. Sålunda näres, bevaras, stärkes och förökas inom kyrkan verldskärlek, verldslig fåfänga, egennytta, lycksökeri, med ett ord: allt det chiliastiska väsende, hvaremot Frälsaren så oaflåtligt, så ifrigt och innerligt varnar och kämpar, och mot hvilket onda likaledes de med helig anda utrustade apostlarne med yttersta ansträngning och heligaste hitälskan stridde — och i hvilken fejd både den förra och de sednare föllo såsom : blo: diga offer. Och denna chialiastiska, helt och hållet kristendomsfiendtliga anda och riktning inom svenska kyrkan — denna presterskapets håg och äflan, att äras, vinna, regera, njuta — hvarifrån härleder den sig, hvaraf underhålles, ökas och uppmuntras den i sjelfva verket? Bäst är att härvid rent ut och utan allå förbehåll uttala den bittra sanningen, som dock en gång skall blifva historiens, och vi måste derföre gifva detta svar: Jo, hafvudsakligen och väsentligast af den prelatensiska, verdsliag, antikristiska andan och rikt ningen hos flertalet af kyrkans högsta ledare och styresmän, d. v. s. af dem, som man i allmänhet räknar till det s. k. högre presterskapet. Om vi efter dessa korta antydningar verkligen särskildt skulle vilja fästa uppmärksamheten på lycksökeriet bland denna sistnämnda aristokrati Bland Jesu läras förkonnare, huru skulle icke då i sanning möta oss många och mångfaldiga intriger, strätvanden och stämplingar — ar hvilka nägra äro för allmänheten bekanta, men ock mänga obekanta — egände rum vid biskopsval, prestval, riksdagsmannäval, vid förslagers sö. kande, vid ifriga bemödanden att blifva hugnad med ordnar eller titlar och dylikt! Vid betraktelsen at slika förhallanden kan man ej undgål att tänka på dessa och dylika apostelens ord: Men detta skall du veta, att uti yttersta dagarne tilistunda farliga tider: ty der varder kommande i memiskor, som älska sig sjeltva, giriga, störta) liga, högfärdiga — — okärliga, hårdnackade —— uppblåsta, de der mer älska vällust än Gud; hatvande ett sken till gudaktighet; men dess kraft förverka de; och fly sådana. (2 Tim. 3.3) Och tillika måste man härvid å andra sidan erinra sig dessa ord af en trofast Jesu apostel: Presterna, som äro ibland eder. förmånar jag, som är ock en prest. och vittne till Kristi pwma, och delaktig i den herrlighet, som uppenbaras skall: föder Guds hjord, som är ibland eder, och hafver akt på honom; icke hödgade, utan sjelfviljande; icke för slem vinnings skull, utan af god vilja; icke heller såsom herrar öfver sitt folk; utan varder hjorden till efterdömelse?. (1 Petr. 5.) Med de få anmärkningar, dem vi här ofvan i korthet sökt framställa, hafve vi alldeles icke för afsigt art på något sätt klandra eller förkasta sjelfva den svenska kyrkoförfattningen, ty denna synes osa, vi erkänna det gerna och villigt, vara i de flesa afscenden god och förträfflig; men så mycket mera och bestämdare måste vi ogilla andan, sinneestämningen och riktningen hos fler talet af just de kyrkans embetsmän, som i främsta rummet äro tillsatta att vaka öfver, samt bedja, verka, förmana, nitälska för att denna förlattning skall fullt och på ett med kristendomens, Guds orda sanna anda öfverensstämmande sätt, motsvara sitt ändamål, att, i enlighet med Frälsarens och hans trofasta efterföljares och bekännares kärlekstulla vilja befordra och befästa Guds rikes ankomst och tilllväxt, i anda och sanning, ibland oss. —nn. —— ;