STOCEHOLM den 23 Juli. De i dag ingångna danska tidningarne innehålla ännu icke någon utförligare redogörelse för den del af adressdebatten i danska folkethinget, derunder, enligt hvad på telegrafväg är bekant, den svensk-norska regeringens förhållande till Danmark berördes af ex-ministern Hall och andra. Man har ännu för denna dags förhandlingar blott några kortfattade notiser, dem vi här återgifva. Debatten öppnades den ifrågavarande dagen, den 20, af hr Hall, som ansåg att man lagt allt för mycken vigt vid adressen, och derefter bland annat uttalade sin öfvertygelse, att om något offer måste göras, danska folket måste se till att hvad som är danskt, til hjerta och språk, förblifver tillsammans. Denna öfvertygelse delades ock af rådets flesta ledamöter; men att säga detta vore icke, såsom en talare yttrat, att nu sticka ut nationalfanan, ty denna hade icke blifvit höjd nu först. Af Londonkonferensens förhandlingar kunde ses, att denna uppfattning redan der gjort sig gällande och blifvit understödd af den mäktiga regering, som icke yttrade sig ofta och derföre icke heller utsatte både sig och andra för bittra missräkningar, men som, då den sade något, icke talade annat, än som var väl öfverlagdt och begrundadt. Från denna regering hade kommit ett bestämdt och klart uttalande af denna tanke, och det var illa att man icke lagt större vigt derpå. Men denna tanke är icke tillbakaträngd fastän konferensen är slut, och den mäktiga hand, som dikterat den, skall ock ganska säkert åter visa sig verksam, innan striden når sitt slut. Ett sådant nationelt uttalande af riksrådet skall icke heller väcka något starkt motstånd i Tyskland. Der finns väl folk som i sitt blinda segerrus blott tänka på ödeläggelse, men många röster höja sig också, som framhålla, att Tyskland aldrig haft rätt att våldföra danska nationaliteten och göra det till tyskt, som sjelf ville vara danskt. Talaren rådde derför thinget att bifalla adressen, som uppfyllde ögonblickets kraf. Motsatsen skulle gifva anledning till missförstånd. I anledning af Monrads yttranden, talade han om hindren för en helstatsförfattning och följderna af Tysklands inblandning, likasom de ministårers förhållande dertill, hvaruti han haft plats, och uppehöll sig i synnerhet vid händelserna under förlidne November månad. Billes dom öfver Englands och Sverges förhållande ogillade han och var specielt öfvertygad, att de icke med afsigt fört oss ut på hal ist, Den närmare sammanslutningen mellan de tre folken trodde han icke lidit något afbräck. Han beklagade slutligen att den nya ministeren icke blifvit bildad vid tron-skiftet, och ansåg förhandlingarne bevisa rådets beredvillighet att understödja ministerens sträfvanden för Danmarks frälsning. — Vidare talade Hage, Monrad, Fischer, Jagd, Rimestad, Miller, Hansen, Trampe, Brue och Liebe. En egendomlig episod framkallades af Monrad. Hall hade neml. sagt, att bristen på full öfverensstämmelse mellan konungen och ministrarne framkallat en viss osäkerhet i den högsta ledningen. Detta uppfattades af Monrad som ett personligt anfall på hans kabinett, hvarför han deremot protesterade på ett sätt, som vittnade om stark sinnesrörelse. Han förklarade att hans yttrande icke haft personlig syftning mot den sista ministåren, men Monrad såg i denna förklaring blott ett upprepande af beskyllningen. sultatet blef, att adressens behandling andra gången beslöts med 75 röster mot 10.