STOCEHOLM den 22 Jull, Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondeni.) Berlin den 16 Juli. Vaperhvilans ingående, till en början till månadens slut, visar tydligen, att ministeren Bluhme-Moltke skall reda sig med ministrarna von Bismarck och grefve Rechberg, blott den visar sig något litet smidig. Den preussiska ministerpresidenten har någon tid inför allmänheten velat gifva sig skenet af, att det i konflikten med Danmark för honom gäller att utföra ett nationelt värf i stor stil. Hans vänner göra också stort väsen af honom, och för att imponera på det liberala partiet, utropade de ännu för några dagar sedan: ministeren Bismarek skall icke gå in på någon fredlig uppgörelse med Danmark, om icke derförinnan kabinettet i Köpenhamn afstått från alla anspråk på Schleswig-Holstein. I dag ha vi nu vapenhvila, och ändock har icke något dylikt medgifvande gjorts från Köpenhamn, Det har också näppeligen blifvit fordradt; våra officiösa skrikhalsar ha blott velat framställa ministerpresidenten såsom en man, som beherrskar hela situationen och utan hvilken ingenting får ske. I ett hamburgskt blad, som får sina artiklar från ministeren, har till och med med stentorsstämma utropats, att på 50 år ingen minister styrt den preussiska staten med så mycket förstånd och klokhet som denne Bismarck. När man läste detta här, skrattade man hjertligt. I Cerlsbad och Kissingen har en ganska vanlig kabinettspolitik å la Metternich bedrifvits mellan den ryska, österrikiska och reussiska diplomatien. Bismarck och Rechberg fundera mycket mindre på, huru de skola iakttaga de tyska intressena i hertigdömena, än huru de skola bekämpa sim starkaste motståndarinna demokratien. Vid första underrättelsen om ministerombytet i Köpenhamn jublade den Bismarck-Rechbergska kören af glädje och såg i andanom författning och parlament gifna på båten ej blott i Köpenhamn, utan äfven här och i Wien. Detta omedelbara utbrott af förtjusning var och är. karakteristiskt för den allierade politikens tendens. Majoriteten af de medelstora och små staterna i Tyskland står i opposition mot stormakterna. Ginge det efter de förras vilja — de ha blott alltför ringa makt — så hade det nationella partiets program blifvit strängt genomfördt. Detta veta också Preussen och Österrike, och derföre ha de förhindrats från handling. Bismarck och Rechberg ville framför allt ha fria händer vid fredsunderhandlingarne; det var således icke rädligt att draga förbundsregeringerne med i kriget. Nu äro de förberedande underhandlingarne i gång, och, såsom nämndes, mäste de danska diplomaterna göra ganska stora missgrepp, om de icke skulle förvandla den sista vapenhvilan till en definitiv fred. Och hos den preussiska premierministern skola de danska agenterna på förhand ha mycket undangjordt, om de kunna gifva hopp om, att det här efterlängtade statsstrecket? ej förblir en from önskan. På kamrarne tänker man ej, såsom jag förra gången skref till er. Ministeren är glad öfver att slippa se dem. Den är glad öfver att kunna okontrolleradt utgifva penningar och trakassera tjenstemän. Om fyra dagar reser konungen direkt från Carlsbad till Gastein och derifrån på återvägen hit till Wien. I medlet af Augusti väntas han komma hem hit. Penningarne till kriget har handeln till sjös till största delen fått släppa till. Afven konungen har, såsom det berättas, dels försträckt dels skänkt 22 millioner thaler till inköp af fartyg. —