det vädliga och betänkliga i hans förmenta åsigt, lärer det vara tillätligt, att undersöka huruvida den skola, hr Afzelius tillhör, är mindre vådlig för den i lag stadgade formen för kristendomen.? För att härvid till en början konstatera, hvilken hr Afzelii åsigt är, behöfva vi ej taga vår tillflykt till det förtviflade bevisningssätt hr Säve användt; ty hr Afzelius har sjelf otvetydigt tillkännagilvit, hvilken skola han Lillhörs — den Hegelska. I sin sista egentligen filosofiska skrift (Referering, belysning och granskning af handlingarne? rörande förslaget till filos. prakt. professionen i Lund. Ibid. 1846), yttrar hr Afzelius (sid. 28 och 43), att hans äsigt helt och hållet ansluter sig till den Hegelska uppfattningen af verldshistorien, alt ideerna (i hans skrift) äro den Hegelska filosofiens tillhörighet?, ja han vill ej ens framlägga resultatet af egna forskningar, utan af den Hegelska uppfattningen af verldshistorien? (sid. 30 och 32), och han har, enligt egen uppgift (sid. 51), afskrifvit en hel hop sidor ur Hegelska författare. För att visa, hur pass kristlig den Hegelska åsigten är, kunde det vara nog att erinra om det kända förhållandet, att enligt Hegel religionen är blott ett underordnadt stadium i den menskliga utvecklingen i förhållande till vetenskapen, någonting således som har blott ett relativt, tillfälligt berättigande, och som viker undan (Pöfvervinnes?), då den kommer, som mäktigare är — nemligen filosofien. Religionens betydelse är enligt Hegel den af ett öfvergångsmoment, som faller bort af sig sjelft, blir öfverflödigt från det ögonblick, då det absoluta, af hvilket allt annat är blott försvinnande former, finner tiden vara inne att uppträda i en högre gestalt. Vill man kalla en sådan åsigt kristen, så får man väl ock erkänna, att fristendom och religion äro vidt skilda saker. Äfvenledes torde vi kunna förutsätta såsom bekant, att Hegelianismen ej kan erkänna en personlig Gud, ej heller den menskliga viljans frihet, att den ej kan medgifva själens odödlighet. Menniskan är såsom böljan i hafvet: böljan försvinner, men vattnet, som häfde sig såsom bölja, är qvar; således ingen individuell odödlighet. Är väl detta kristendom, men förnekandet af helvetesstraffen okristligt? Och hur måste den för kristendomens bestånd nitälskande välja, om han såsom hr Säve och Oliveerona bestämmer tvenne sökandes till en filosofisk profession relativa kompetens på grund af tendensen i de filosofiska åsigter, hvardera hyllar, hur måste han välja mellan — Hegelianism och Boströmianism?