SEI PARAR SAMUI 4 MIR ITSRATCPIVER SUS a rm stånd. Engstrand: Expos och kritik af pligtbegreppet enligt Schleiermacher; Kritik af realismen; Gifves det ett irrande samvete? — Henåchen: Om Humes filosofiska betydelse. Wikner: Undersökningar om enhet och mångfald; Kan filosofien bringa någon välsignelse åt menskligheten? Forsberg: Jemnförande betraktelse af Spinozas och Malebranches metafysiska principer. Schedin: Ar occasionalismen en konsegvent utveckling af Cartesianismen? — Grape: !d Öm det logiska beviset. Odhne: Om möjligla heten af historiens filosofi. Claeson: Om möjligheten af en filosofisk rättslära; Om språkets ursprung och väsende; Om elementarundervisningen i filosofi och svenska språket; Atskilliga kritiska uppsatser i teologiska, filosofiska och estetiska ämnen. Nordvall: Om Kants deduktion af de rena förståndsbegreppen; Om etikens problem och de vigtigaste försöken att lösa detsamma. Vittnar verkligen denna litterära produkk 1 tion om det till magra kollegiihäften? inskränkta, dogmatiskt blinda och af ett olidligt ?tanketvång? bundna studium, hvarom 8 hrr Säve och Olivecrona tala? Vi äro för-J vissade, att hvarje opartisk skall med nej besvara den frågan. Hr Olivecrona omrör äfven, i fråga om Boströmska skolans sträfvande efter ?monopol?, hennes bemödanden? att slutligen få alla lärostolar vid rikets bägge universiteter beklädda af denna skolas lärjungar. Denna uppgift har naturligtvis tillkommit i nfaigt att tjena såsom stöd åt och höja effekten at yttrandet om ?monopolet. Men i våra ögon förlänar ett obevisadt påstående intet stöd åt ett annat dylikt, och desg effekt är endast den, att dess framkastande indirekt vittnar om bristen på verkkga ekäl. Finnas nägra bevis på Boströmska skolans omnämnda bemödanden?, må man då komma fram med dem. Tills det skett, våga vi beteckna hr Olivecronas påstående såsom en ren dikt. Vi komma nu till den andra hutvudpunkten, eller hr Oliveeronas och isynnerhet hr Säves bemödanden? att göra ene sökenden, hr Sahlin, ansvarig för allt hvad professor Boström yttrat, som kan vara misshagligt för den officiella ortodoxien, hvars sok hr Säve förfäktar med en ilver, värd en bättre sak. Hr Sahlin — heter det — hör till Boströmska skolan, hvilken konseqvent måste eller åtminstone lätt kan leda de flesta dess bekännare att i vissa vigtiga fall ställa sig i afejord opposition mot den i vårt land ännu i lag stadgade formen för kristendomen? (sie!). Låtom oss nu först ifllse, huru hr Säve bevisar, att hr Sahlin tillhör Boströmska skolan. Det sker på ett mycket enkelt sätt, nemligen medelst den anmärkningen att hr Sahlin ej offentligen vederlagt de förmenta irrläror, prof. Boström i sina skrifter framställt. — Hittills har det väl varit oss alldeles obekant, att man rätteligen mäste anses instämma i allt hvad man ej offentligen uppträder emot, och vi må bekänna, att ?det låter härdt, förrn man blir van?: men posito, att dock hr Säve har rätt i detta oerhörda yrkande, hur skulle väl den vederläggning kunnat försiggå, hvartill han känner sökanden skyldig i händelse denne ej delar de i prof. Boströms skrifter uttalade åsigter? Låt se; Je uf hr Säve citerade skrifterna äro prof. Boströms sjelfbiografi och hans anmärkninsr om helvetesläran, 1 den förra heter det alltigenom: prof. B. antager det eller det, prof. B. förkastar det eller det, Hur vill man väl prestera en vederläggning häraf, då ju ingen kan bättre än prof. Boström sjelf veta, hvad han antager eller förkastar, och om något annat underrättar 0ss den skriften ej. Den andra anföråg skrifden om helvetesläran, hade ej funnits tre veckor i bokhandeln, då förslaget uppsattes; utt å den korte tiden författa, trycka och utgifva en vederläggning lärer svårligen någon annan än hr Säve anse såsom en sökanden åliggande pligt. . Sådant är hr Bäves bevis, att hr Sahlin öillhör den Boströmska skolan. Emellertid kunna vi för vår del gerna antaga, ty vt exa ej anledning att det bestrida, att hr Sahlin såsom f osof väsentligen står på den Boströmska ståndpunkten; vi opponera oss endast mot det minst sagdt lösliga sätt ten, kvarpå en professor, då han å embetets. vägnar yttrar sig i en sak af obegtridlig vigt, låter sitt votum uppbäras af blott obevisade antaganden och påståenden. Men det förefaller 088 alls igke afgjordt att hr Sahlin, om han ock kan räknas tll Boströmska skolan, mäste hylla samma åsigter, som vrof. Boström, ifven i speciella, teologika frågor. Tills vi få höra åtminstone något skäl för en sådan nödvändighet, anse vi ej nödigt att motivera vår motsatta mepung. . Hela detta ?bemödande? alt göra hr Sahlin avtsvarig för allt hvad prof. Boström sagt och sålunda säsom en medverkande faktor vid besätlandet af en professorsstol använda och söka draga parti af den ovilja, prof. Boström gennem sin sednaste skrift från vissa håll sig ådragit: förefaller oss allt annat än: uppbygegligt. Det heler i Runebergs? Landsföldiagen? om Sveriges lag, alt; hö sen sekler ren, det stadgadt ståt. te er ll skuld är endast hans. 1 åts mannen böter ej för hustruns brott. Bj hustron för sin mans . Man har trott, ett denna sekler gamla Svarges lag haft goda skäl. Den måtte vara förändred nu; då tvenne lärda män och professorer, al hvilka en jurist, mot en sökande till filos. pract. prof. I Upsala såsom afgörande gruvamina andraga, hvad platsens siste innehafvare förmenas hafva brutit. Det är för öfrigt eget nog, alt de som med en så berömvärd nitälskan jaga tapkefribeten? i sitt hägn och med ädel förtrytelse ifra mot det Boströmska janketvånget, såsom vapen mot hr Sahlin. använda Dbeskaffenheten al den filosofiska åsigt, han anses hylla. Detta förfarande har mycket tycke al en Jiberalism, som är liberal i allmnänhet, men illiberal i hvarje specielt fall. Det är dessutom, setta förfarande, litet sklokt: ty det uppfordrar otvunget till. HR hudersökting om tendensen ar den filosofiska åsigt, som hr Afzelius bekänner, In är det alldeles ej vär mening till he a or Vu att haclkaftenhe,