tänkande att utöfva. Frukta inte, säger jag — jag, som har grubblat öfver dessa hemlighetsfulla bokstäfver till dess mina ögon blifvit dunkla och svaga, kan dock läsa i ditt ljufva anlete lika tydligt som i koppartaflorna på Forum, och jag kan se att du sörjer och är orolig för honom som du älskar. Mariamne ryckte till. Detta var ganska sannt, men huru kunde den visa qvinnan hafva utletat det? Flickan såg forskande på sin följeslagerska, och denna, som nu såg att hon var på riktig stråt, skyndade att besvara denna forskande blick. Jat, sade hon, du tror att han sörjer eller är i fara. Du undrar hvarför du inte ser honom oftare. Ibland fruktar du till och med att han är falsk emot dig. Hvad skulle du vilja ge, mitt barn, för att just i detta ögonblick få se hans gyllene lockar och hvita panna? Jag kan visa dig dem om du vill. Den gamla qvinnan är inte otacksam, äfven om det inte vore för mer än en dryck af Tiberns grumliga bölja.? Blödet uppsteg till Mariamnes kinder och hennes ögon strålade af denna glans som upplyser hvarje menskligt ansigte då hjertat vibrerar vid en hänsyftning på dess skatt. Det var ingen enfaldig gissning af den visa gvinnan att antaga att denna mörkögda unga am älskade någon ljuslockig yngling. Hvad menar ni?? frågade flickan ifrigt. Huru kan ni visa honom för mig! Hvad vet ni om honom? Är han i säkerhet? Ar han lycklig?? Den visa qvinnan log. Här var en fågel som rakt flög in i nätet. Det återstod endast att anslå hennes känslor, och det skulle icke återstå någon svårighet uti att fånga henne. Han är i fara, svarade hon. Men du