;ppet motstånd mot vår fria och nationella itveckling efter år 1848. Hvad de nu vilja och hvad de komma att iträtta, derom äro meningarne mycket deade eller, rättare sagdt, mycket oklara; : och de enda antydningar man har, näst . fter hvad man kan sluta till af deras po-l: itiska antecedentier, komma fram i utländska tidningar. Enligt en förmodan skola le söka få fred genom att återupptaga helstatsplanen, men då närmare i formen af 1848 med lika ställning för konungariket å ena sidan och de förenade hertigdömena å den andra än i formen af 1852—54 med hertigdömenas åtskiljande inbördes i förvaltning och lagstiftning samt med landsdelarnes representation efter folkmängdens antal. Det skulle då bli en ställning, som vore ett mellanting mellan en ren personalunion och en egentlig helstat; gemensamheten mellan konungariket och hertigdömena skulle bli mycket svag, hvaremot Slesvig och Holstein blefve innerligt förenade med hvarandra. Man har å ena sidan en viss tro på, att de nya ministrarne, för hvilka uppenbart landsdelarnes bevarande åt kronan och dynastien är någonting utomordentligt vigtigt, hvaremot den nationella frågan och Danmarks historiska rätt är någonting jemförelsevis underordnadt, skola försöka detta); men man hyser å andra sidan mycket ringa tro få att det för ögonblicket skall lyckas, till och med om England och Ryssland, ja kanske sjelfva Österrike skulle understödja dem. Dock har landstinget under sin adressförhandling och isynnerhet genom Madvigs och Lehmanns ord på förhand nedlagt protest mot, att något sådant försöktes, och att konungen skilde sin sak från folkets och sökte vinna sin kronas glans, utan att göra afseende på folkets rättmätiga anspråk. En annan plam som dykt upp, Gud vet hvarifrån och hvilken på samma gång förekommer med stor styrka både i danska och tyska blad, hvaremot den förut blott antyddes i lösa rykten från Paris och Brissel, om hela Danmarks inträde i tyska förbundet, förefaller nästan ännu mera äfventyrlig. Att tyskarne kanske kunde bli belåtna dermed, kunna vi ändå förstå, ehuru de borde kunna inse, att anslutningen ingalunda vore ärligt menad; men att England och Frankrike skulle vilja tillåta det, att Sverge-Norge lugnt skulle kunna låta det passera, är svårt att tro. Men ännu ett väsentligt hinder möter. Till och med om Danmark kunde finna sig i förödmjukelsen att bli tysk amiralstat, att hissa den svart-rödgyllne flaggen på sina fartyg öfver Dannerogen, att bli, såsom Ploug vid något tillfälle yttrade, ?Tysklands mudderpråm?, så vore det dock mycket tvifvelaktigt, om Tyskland då skulle låta oss behålla vår frihet och vår nationalitet, och detta, väl till märkandes, icke blott i konungariket, utan äfven i Slesvig, och om detta ej kunde låta sig göra, vore det dock verkligen intet skäl för Danmark att uppoffra sin sjelfständighet. Deremot kan det icke nekas, att sinnesstämningen för ögonblicket är sådan, att om man tillbjöde ett inträde i tyska förbundet med vilkor att behålla Slesvig, sådant vi hade det år 1863, samt tillika med vilkor att få behålla vår inre sjelfständighet och vår fria författning, vore det möjligt, att man här tog emot det, ja, att till och med många, för hvilka be reppet tysk eljest är en vederstyggelse, Ska le gå in derpå, i förhoppning om att det icke skulle kunna fortfara många år, och att vi nog skulle kunna utträda ur förbundet igen. Jä; det finns kanske till och med de, som med glädje skulle kasta sig i Tysklands öppna gap och trösta sig i sin egen olycka med en viss skadefröjd öfver den sorg och den fruktan, detta steg kunde framkalla på andra sidan Sundet. Ty, det tjenar ingenting till att dölja det, vårt svikna hopp att få den hjelp från våra brödrariken, som vi säkert väntade, har hos många helt och hållet framkallat den gamla oviljan, det gamla misstroendet, de gamla skymforden mot Sverge, och det har hos många lagt sig såsom en tryckande smärta öfver bröstet och förqväft eller åtminstone försvagat hoppet, att nordens sak är en god sak, som en gång, om också sednare, än man ursprungligen hade trott, skall segra, en sak, för hvilken det väl lönar mödan att arbeta och strida. Ja, den skandinaviska tanken, som befann sig i frodig tillväxt, om den också för många ännu stod i sin dimmiga allmänhet och i en oklar skepnad, har lidit mycket under detta års lopp, emedan man fordrade frukt af den, innan den ännu kunde sätta blommor — och kanske skola tio år förflyta, innan man i Danmark har återtagit hvad den förlorat på de sista 10 månaderna. Och det är felslagningen af ett hopP som gick mot norr, som nu drifver folks sinnesstämning mot söder. Men såsom sagdt, denna plan förefaller mig och många andra så onaturlig, att vi alldeles icke förmå inse, hurw man kan tänka på dess verkställande, och vi stå således åter vid frågan om hvad ministeren nu vill eller kan hoppas. Och många tro då med mig, att hon skall bli nödsakad att gå in på afståenden, det vare sig nu till Augustenborgaren och det tyska. förbundet ) Och ändock förefaller det tvifvelaktigt, att C. Moltke, absolutisten par principe, skulle vilja låta sig nöja med att återupprätta sin konungs herravälde endast till namnet, samt att Tilliseh och han, språkreskripternas utfärdare och stadfästare, skulle lugnt se på, att det danska språket planmässigt förföljdes i Slesvig under den danska konungens regering.