STOCKHOLM den 21 Jull, ? Eref från Köpenhamn. a (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 16 Juli. 6 Det är nu blott tre veckor sedan jag skref 1 mitt sista — eller om ni hellre så vill —Ig mitt första bref, till er, och hvad har icke ; tilldragit sig på denna korta tid. Ja, vihalg väl skäl att utbrista med den ofta hörda l4 sucken: SAck, huru förändradt!4 Ja, hurg är icke nästan allt förändradt sedan dess. Då hade vi haft 6 veckors vapenhvila. Follt ket hade hvilat ut sig efter de många svikna , förhoppningarne och smärtorna; den vackra ( sommaren hade väckt hoppet och modet och I; humöret åter till lif. Fredsförhoppningarne l, hade väl skingrats, men blott och bart de-l, ras tillvaro hade verkat lugnande på sinnesstämningen. Man hade på konferensen l, hört alla Europas makter uttala sig mot Tysklandsanspråk och understödja Danmarks rkande på en fast och säker gräns, hörtg em uttala sig för en lösning, hvilken i Dan1 marks välförstådda intresse var bättre äng någon annan, som kunde tänkas (måhända j, med en ringa modifikation af gränslinien). , Man trodde sig ha goda skäl att vänta Eng-l; lands hjelp efter tyskarnas afslag på alla 8 de engelska förslagen, och man ansåg sig ; förvissad om, att brödrarikena då icke skulle f hålla sig tillbaka. Den lilla sjöseger,; som , slutade krigets första afdelning, ingaf för-( hoppning, att de många motgångarne nu ! ändtligen skulle efterträdas af framgångar , och derigenom sätta oss i stånd att uthärda !, lågan, tills det åter klarnade vid Europas ; orisont. Men de tre veckorna ha förflutit, ; och hvad ha de icke fört med sig? Hoppet . om försvaret af Als en längre tid har gått, i qvaf i ett par timmars strid fyra dagar efl, ter vapenhvilans utgång, och under det vil, sjelfva ledo ofantliga förluster (en tredjedel l, af öns besättning), ha vi ej en gång den trösten, att fienden förlorat så mycket folk, att det kunde stå i något förhållande till er1 öfringens betydelse. Engelsmännen ha svi-l. kit alla våra förhoppningar, och oaktadt de . måst medgifva, att de gifvit oss, om icke: bestämda löften, åtminstone berättigadt hopp : samt att de iklädt sig ett ofantligt an-. svar mot oss genom sin ständiga inbland-. ning i våra förhållanden, draga de sig tillbaka från sitt nederlag, stoppa Tysklands skymford i fickan och trösta sig i förödmjukelsen med att freden är bevarad och att det ännu är god utsigt till att förtjena mycket penningar i år. Och den lilla obetydliga demonstrationen med trupp. och flottsammandragningen i Sverge och Norge, hvilken väl icke i och för sig var oss till någon nytta, men som dock upprätthöll hoppet, att våra brödrafolk icke skulle se Oss Midval utan att lemna oss någon, om också sen hjelp, till och med den har nu upphört, och det står klart för oss, att såsom förhållandena nu ordna sig i Europa, äro vi Jikasom Polen i förra århundradet öfvergifoa, för att icke säga förrådda, af hela verlden. Allt detta har icke kunnat undgå att göra ett förfärligt intryck på ett folk, som har ett så blödigt sinnelag, så ringa sjelfförtroende och så svag vilja som värt och som under en lång absolutisms styrelse blifvit ovant att sjelf tänka och handla — och vi se derföre också en omkastning i sinnesstämningen, som nästan gör ett värre intryck och försvagar tron på en god utgång ännu mer än sjelfva de olyckor, som framkallat den. Man ser en nedstämdhet hos de flesta, ja, hos många en förkrossning och feg modlöshet, som skriker på fred för hvad pris. som helst och som i tankarne redan ser Fyen eröfrad likasom Als, flottan nedgjord och Köpenhamn bombarderadt. Och icke blott detta: modlösheten låter raktionen växa upp igen likt ogräs; män, som förut vändt henne ryggen vända nu om, för att få skydd under hennes vingar; de vämjeligaste adresser utsändas, hvilka i förtäckta ord kasta smuts på vår grundlags försvarare, på ledarne af hela vår nyare utveckling och som nästan tyckas uppmana : konungen att göra en statskupp; iinre osämja skjuter man skulden på hvarandra. för kriget och dess olyckor, i stället för att sluta sig tillsammans, och man gör sig ett eget nöje af att för sig utmåla framtiden så svart som möjligt, likasom man -för ett år sedan var fallen för att tro, att det var fred och ingen fara hvarken när eller fjerran. Och denna sinnesstämning hade äfven åstadkommit en ministerförändring. Den ministerkris,, som varat ända från konungens uppstigande på tronen och som — efter det man trodde den bilagd genom Halls afsked och nybildandet af ministåren genom Monrad — åter -bröt ut med krigets början; denna kris, som har sin rot i konungens ovilja mot den nya tidens män, männen från gatan?, såsom det så smakfullt skall heta inom :hofkretsen, och hvilken hölls vid lif frn hans passiva, men ihärdiga motstånd mot hvarje steg, som föreslogs af hans ansvariga rådgifvare, denna kris, hvilken första gången kom till utbrott omkring åtta dagar före vapenhvilans utfång men då gick öfver, har nu blifvit ragt till ända, men på ett annat sätt än förut. Ministeren Monrad har blifvit aflägsnad oeh statsstyrelsen öfverlemnad åt män, hvilka måste antagas stå konungens personliga åsigter närmare, d. v. s. åt helstatens män, åt reaktionens män, åt männen från Januari 1848 och från Januari 1852, åt statskuppens män från 1854, kort sagdt, åt dem, som dels visat missaktning för, dels sr ————— RR