STOCKHOLM den 20 Juli Den i går afton hit ankomna utländska post medför ingen egentligen faktisk nyhet, men deremot innehålla de franska och engelska biaden en mängd artiklar, hvaruti de söka, på grund af nyli. en gifna data, ställa framtidens horoskop i afseende på den danska frågan. Monradska ministerens afgång och dess ersättande med en ny, om hvars medlemmar med fullt skäl kan sägas, att de mera representera konungens bekymmer än nationens opinion, har på flera håll framkallat en farhåga, att maktens nya innehafvare skulle vara sinnade att för priset af hela danska monarkiens ingående i tyska förbundet köpa hertigdömenas bibehållande under formen af en personalunion. Att Frankrike, på hvars tillrådan initiativet till vapenhvilan togs från Danmarks sida, och under hvars bemedling fredsunderhandlingarne lära komma att föras, skulle bestämdt motsätta sig hela Danmarks införlifvande med Tyskland, kan emellertid tagas för afejordt. Och då numera de tyska makterna ra åtnöja sig med mindre än alla tre hertigdömenas afträdande, hvilket för Danmark innebär en förminskning af mer än en tredjedel i areal oca nära två femtedelar i folkmängd, då kolonierna ej tagas med i beräkningen, så börjar man nu, isynnerhet i Frankrike, görs sig den frågan, huruvida icke återstoden af danska monarkien borde uppgilva sin autonomi för att ingå som en integrerande del i ett skandinaviskt stalsförbund. Utan att för närvarande vilja inlåta oss på den frågan, hvilka fördelar eller olägenheter en dylik plans genomförande skulle kunna ha för Sverge särskildt, böra vi dock fästa uppmärksamheten på hvilken anklang denna id synes finna inom Frankrikes officiösa press, och huru sjelfva den ryssvänliga Independance Belge, oaktadt Rysslands bestämdt förklarade motvilja för en dylik kombination, betraktar saken såsom en förr eller sednare inträffande nödvändighet. Det belgiska bladet yttrar sig neml. härom å följande sätt: Det är tilläfventyrs just äruti, som fröna till ett europeiskt krig — frön, hvilka redan begynt gro med mycken fart — skulle kunna bära frukt. Det är sannolikt, att Ryssland skulle med vapenmakt motsätta sig bildandet afen stor skandinavisk stat i yttersta ändan af Norden; men det är utom allt tvifvel, att i sådant fall icke blott England, utan äfven Frankrike, skulle sätta ett beväpnadt veto emot ett dylikt anspråk, samt dervid erinra, att de icke intervenerade i tvisten emellan Danmark och Tyskland, samt att de i följd deraf icke kunna tåla någon intervention mellan Danmark och Sverge, hvilka icke vilja bekriga, utan sluta sig till hvarandra. Denna lösning af problemet är visserligen ännu aflägsen, för att ej säga osannolik; men kunde likväl blifva påskyndad genom en allmän trötthet och genom uraktlåtenheten att medelst kraftigare åtgärder göra en ända på ett tillstånd, hvars olägenheter bli för hvarje dag ailtmera outhärdliga.? Det otticiösa parisbladet Temps instämmer till alla delar i ofvanstående yttrande, endast med den anmärkning, att det anser krisen ingalunda aflägsen, utan tvärtom nära förestående. ?Danmarks öde? — yttrar sistnämnde tidning — kan ej mycket länge förblifva oaigjordt. Konung Kristians direkta underhandling med de tyska hofven kan ej leda tili ett resultat, tillfredsställande för Danmarks nationalkänsla. Danmarks inträdande i tyska förbundet är ett förslag, som icke kan antagas. Återstår alltså den skandmaviska unionen, som danska nationalkänslan ej kan annat än finna antaglig, hvilken Ryssland kommer att sätta sig emot, men som Frankrike och England ha allt skäl att understödja. Men hvarföre, kan man invända, skulle Frankrike och England, hvilka gjort ingenting för att upprätthålla danska monarkiens integritet, taga om händer skandinaviska unionens sak emot Ryssland? Skälet är ganska enkelt. Vi behöfva ej här ingå i undersökningen af de sekundära motiver, som kunna ha bidragit till, att de båda makterna icke intervenerade. Frankrike skulle derigenom hafva handlat istrid emot grundprincipen i sin författning. Och hvad England angår, som icke ger sig ut för att vara konseqvent i sin yttre politik, och som gynnar eller bekämpar nationalitetsprincipen allt efter som det öfverensstämmer med dess intressen, lärer ej ha funnit danska monarkien med dess inre svaghet och dess intrasslade och kontradiktoriska dynastiska intressen värd äfventyret af ett europeiskt krig. Och föröfrigt skulle danska monarkiens upprätthållande icke hafva gjort ett slut på saken. Nationalitetsfrågor äro till följd af sin natur sådana, att de ej taga någon ända. Men samma intressen, som förmådde vestmakterna att icke uppträda för Danmark, föranleda dem deremot att uppträda för den skandinaviska unionen. Denna tillfredsställer fullkomligt nationalitetsprincipen och skulle bli oåterkallelig, emedan den stode i öfverensstämmelse med sakernas egen natur. Den skulle utgöra en betydlig motvigt till den tyngd,.med hvilken Ryssland trycker å Europa; den skulle vara i enlighet med luropas intressen i allmänhet och med Frankrikes och Englands isynnerhet. På alla dessa skäl synes den bestämd till att tjena som grund för återupprättandet af den engelsk-franska alliansen — denna allians, som kan berömma sig af att icke tjena nåra sjelfviska syften, utan blott de för verlden och för civilisationen gemensamma intressen.? Öfver den nya danska ministeren och den örlifva DanAl rr AA förmodade planen att vilja inft NB tt 5 NO Om