Vägen kallas de Dödas stig; det är på den nemligen som liken om aitnarne för ned från Alhambra för att begrafvas. Jus gick den ofta: en bro för der öfver Darro och straxt derinvid ligger ett garamalt moh viskt badhus, nu förvandladt till ett pap persmagasin. Huset har för öfrigt icke de: vanliga mohriskaprägeln: de lätta pelarne. de hästskolormiga fönstren; det är tung bygdt, med en mängd rococo-sirater. Fi portik omsluter i fyrkant en trädgård, alldeles igenvuxen med rosor, oleuaudrar och granatträd: vattnet plaskar och sorlar derinne, som öfverallt i Granada. Salvator Rosa skulle helt säkert, om har lefvat här, tagit de Dödas stig till bak gruuv: för en eller annan röfvarscen. De: var med en egen, nästan hemsk känsla mar vandrade här efter solnedgången; de högt cactusarne lyfte sina tunga blad, som framtittande hufvuden: mörkret gapade mot er ur de d upa mur-remnorna och jordhålorna. och mötte man till på köpet ett par beväpnade bönder eller såg i mantlar inhöljda gestalter bära den döde i en öppen kista, så behöfde man ej en Don Quixotes uppstyltade fantasi för att lefva sig in i riddareoch röfvare-tiden. Solstralarne lekte mellan trädens grenar, springvattoet plaskade, det klara vattuet i remnorna strömmade förbi och förde med sig blad af nyplockade rosor. Kastagnetter klingade, en vacker, ung bondgosse, kläde i sammetsjacka, dansade midt på den dammiga vägen med en knappast tolfårig flicka, xenligt men torftigt klädd: hon bar en. koroblå kjol och rosenrödt iörkläde, och en gul georgine hade hon i sitt svarta hår. Jansen var gratiös och till sluts full at passionerad eld. Handklappningar och pengar kastades till dem från balkongerna. Der kom en flock festligt klädda ziguenare, säkert en hel familj; qvinnorna i srikande färger och med eldröda blommor det glänsande svarta häret: äfven de helt små barnen, som buros af mödrarne, hade hvar sin blomma i håret; de ämnade sig Pp till Alhambra. . å jag en stund derefter kom dit, för att innu en gång se dess herrlighet, mäste jag peh mänga främlingar med mig vänta er zod stund. Lejongården och De två systrarnes sal blefvo just nu på drottningens befallning fotografierade at en berömd engelsk fotograf. Han var i fullt arbete och ingen fick insläppas, för att ej störa honom. Vi tittade in från den öppna portiken. Helv riguenarfamiljen, som jag nyss sett passera förbi, hade blifvit uppkallad för att bilds efvande personer i taflorna. De stodo och ågo i grupper på gården. Ett par ar de minsta barnen voro alldeles nakna: två unga Hickor, med georginer i håret, stodo i dansställning och höllo kastagnetter; en gammal j vister ziguenare, med ett långt gratt hår, utade sig mot en af de smärta marmorpelarne och spelade på zambomba; en korsulent, ännu ganska vacker qvinna med en i kig kjortel, slog jå tamburin. . Taflan rdig i ett nu, sådan jag ej kan ätersifva henne i en beskrifning. Måhända får ag se henne ännu en gång, men det var äkerligen sista gången jag såg Alhambra. I MORE IT RNDRDTOMD SS