ansigte med sig sjelf, och ha till vittne och domare presidenten som beskyddar honom och juyn som hör honom. Också ser man honom i e flesta fall slutligen antingen bekänna sitt brott eller insvepa sig i en tystnad som är detsamma som en bekännelse. Hvad ni kallar våra lagars svaghet utgör i sjelfva verket deras största och skönaste förtjenst. En af de intressantaste delarne af boken är den, hvari författaren skildrar anstalterna för folkbildningen: folkskolan, söndagsskolan och de fria föreläsningarne. I ett samtal uti detta ämne emellan doktorn och en ung prest, yttrar den sednare: Skolan är vår kärlek och vår svaghet; också tager hon brorslotten i vår budget, der hon innehar samma rang som armån och flottan i civiliserade länders. Här i Massachusetts gär nära på fjerdedelen af våra statsutgifter till skolorna, 3 den lilla staten Maine tredjedelen, hvilket för Frankrike t. ex. skulle utgöra en budget af mellan fyra och fem millioner. Store Gud! tänkte jag om de här menniskorna inte äro galna. vad äro dä vi? Säg mig, mr Naaman, hvem lr det som voterar dessa summor och huru administreras edra skolor? — Skolafgiften voteras af hvarje kommun särskildt, svarade han; alla dess invånare tillsammans bestämma siftrans storlek. Det är måhända den enda pålaga som beständigt ökas, under de betalandes lifliga bifallsrop. 1 detta hänseende ges det i Amerika intet parti. Alla bekännelser, alla opinioner tälla om att göra våra skolor till de rikaste och bäst doterade i hela landet. — Och naturligtvis, sade jag, vill hvarje kyrka der vara enväldigt herrskande. — Nej, svarade han, och det skall måhända förvåna er att höra. Intet kyrkligt inflytande gör sig gällande inom dessa j murar. Hvarje lektionstimme börjar med Fader vår och uppläsning af ett kapitel ur Bibeln, men utan alla reflexioner eller betraktelser. Undervisningen är kristen genom den anda som lifvar våra lärare, men den är hvarken katolsk eller rotestantisk. Vi gifva här våra barn medlet i händerna att söka sanningen, vi beväpna dem emot okunnigheten, vi göra dem beredda att kämpa en god kamp, men all dogmatisk under-! visning lemna vi åt kyrkan och söndagsskolorna Det är på detta sätt som vi undgå att oroa dessa unga samveten och som vi det oaktadt vänja våra barn att alla anse hvarandra som bröder i Jesus Kristus. — Godt och väl, men hvem ansvarar er för lärarne? -— Undervisningsrådet, sade Naaman, hvars medlemmar väljas af alla kemmunens medlemmar och som har öfver sig statens centralråd. Dessa församlingar räkna bland sig landets mest ansedda män. Detanses för en ära att bli kallad till skolinspektör, och våra utmärktaste medborgare, en Horace Mann, en Barnard, ha vägrat att mottaga platser i senaten för att fortfarande kunna ha tillsynen öfver våra skolor i Massachusetts och Connecticut. — Ar det möjligt? utropade jag. — Hvad I ligger det väl för underligt deruti? Eterto den unge presten. Tror ni att man i ett land som vårt kan låta bli att fråga sig hvad som utgör nationers lycka och storhet? I en republik, i en stat der folket är suveränt, måste man antingen besegra okunnigheten eller bereda sig på att bli dödad af henne; något tredje ges ej. Vurastatsmän ha funnit att det blott ges ett enda medel att erhålla ett folk som tror på sanningen och älskar henne, och detta medel är att upplysa det; det är att af den ringaste medborgare göra en man som är nog upplyst för att ej låta föra sig bakom ljuset och nog vis för att kunna styra sig sjelf.? oktorn är, som svar härpå, till hands l: med den gamla frasen, att halfbildning och ! uppblästhet bli följden af upplysnings skänkande åt folket. Hvad ni nu yttrar, sade Naaman, är ettl. ammalt inkast som i Amerika längesedan för-; Jorat all kredit. Om vi lemnade vår ungdom. , då den går ut ur denna krets, vind för våg, l. skulle edra farhågor ha någon grund, men kom ; L l t ihåg att vårt samhällslif,och vår styrelse äro två skolor som aldrig sluta. ÅA ena sidan göra sig alla våra upplysta män en ära och ett nöje af att undervisa medborgarne. Ni ser affischer upp: slagna i alla gathörn; ingen afton går förbi då det icke hålles något politiskt, litterärt celler vetenskapligt föredrag. Ljuset öfversvämmar oss ordentligt; man skall vara starrblind för att kunna förbli okunnig. Ställ vid sidan af denna fria undervisning den outtröttligt verksamma kyrkan : samt dessa tusentals föreningar der fattiga och. rika slutit sig tillsammans för spridande af kun-, skaper och utöfvande at välgörenhet. Lägg här till det politiska lifvet, som väcker ideerna och ständigt utsär nya frön i själarne. Men först ! och sist, öm ej att taga med i beräkningen e ( ; pressen, det vill säga det slag af det offentliga ordet Bom aldrig utsinar. Det finns ej en kyrka, en association, en kår, en individ som ej har sin tidning; till och med barnen hafva sin; — ?Childs Paper, uppsatt för fyra år sedan, har redan trehundratusen läsare, af hvilka den äldsta ännu ej fyllt femton år. Hvem skulle väl kunna motstå denna ständigt stigande hafsflod? Hvem skulle ej bli bortförd af denna civilisationsström som drifver menskligheten mot en bättre framtid? En annan interlokutör, äfven denne en prest, yttrar i samma ämne: En halfdager är bättre än natten, begärens J och passionernas herravälde, sade Brown, och li föröfrigt, ges det väl något annat sätt att finna I 1 ( 4 Ir AA sanningen än att söka henne? Vi måste tala till folket och oupphörligt sätta oss i förbindelse dermed. För oss demokrater och kristna är detta en lifsfråga. Hvad som dödar republikerna är okunnigheten; upplys folket, om ni fruktar de-lq spotismen. Hvad som dödar religionen är en!c tro som ej resonerar; upplys folket, om ni fruk-A1 tar otron. Vi behöfva ljus i allt och öfverallt. Om kristendomen är en fabel, må hon falla; är: hon sanningen, må hon herrska. Tror ni att vil, prester äro charlataner som lefva på villfarelsen 1 och lättrogenheten? i Tro mig, tillade han, själsodlingen är dels kristna demokratiernas räddning, uppfostran och !1 bildning, deras lifsluft. Låt arbetarne läsa, skaffa , sig kunskaper, utbyta åsigter, höj dem till er, höj dem jemte er, och ni skall hvarken behöfva t 1 , 1 : 1 q 1 l 1 frukta några koalitioner, någon kommunism eller hvad de allt heta dessa galenskaper som skrämma slag på den gamla kontmenten. Det är sjukdomar alstrade at okunnigheten ; detär oss, dok: tor, det tillkommer att bota dem. Sursum corda! se der mitt valspråk. . Frånvaron at en statskyrka är slutligen en af de ?horrörer? som mest uppröra vår europeiske doktor. Han ger sitt missmod !! derötver luft: a Jo, det skulle just bli präktigt! utropade jag; Pöfverlemna åt hvarje troende att efter behag underhålla sin kult, och vi få väl se huru många kyrkor vi skola få. Man skall bli ateist af pur ekonomi.?