Sitaallonon I Köponhamn. (Från en tillfällig korrespondent.) Köpenhamn den 9 Juli. Andtligen har då det skett, som man länge har kunnat se närma sig och som några gånger har klappat på dörren. Man kar med fög säga, att om Sverges ledande statsmän varit situationen vuxna, sådan den var vid Fredrik VI:s död, om Sverges och Norges konung bistått det danska folket, så skulle den danska konungens och hans familjs sympatier och önskningar aldrig ha fått ringaste betydelse till skada för Danmark och norden: det ringaste försök i denna riktning skulle ha varit farligt för honom. Man kan, då man söker mäta ögonblickets betydelse, icke undgå att stöta på denna betraktelse, och det är förlåtligt, om många vid denna sista olycka, likasom vid de många föregående, åter komma att med bitterhet tänka på, huru helt annorlunda det kunde ha varit. Jag kan icke sjelf fritag: sådan känsla, ehuru jag i män alltid sökt gö ällande hvad som kan tala till ursäkt för den svenska regeringen och framför allt att påmir om, att hon och det svenska folkev icke äro ett. Folket har dock skänkt regeringen bifall, och denna har försummat det största, kanske afgörande ögonblicket att föra de nordiska rikenas förening från drömmarnes till verklighetens verld. Icke destp mindre säger jag och många med mig just nu: Nu återstår oss endast skandinavismen, icke den halfva, den medelbara, oorganiserade, utan den hela, som går ut på rikenas personaloch realunion. Det måste nu stå klart för en hvar, att det danska folket icke kan bibehålla sig såsom bäare af ett sjelfständigt statslif; dertill bli våra förhållanden för små och det utländska trycket för stort. Det måste stå klart för hvarje fosterlandsvän, att den stat, som nu skall bildas af män, hvilka bättre öfämma med H. M. konung Kristian åsigter? än de förra ministrarne, skall bli, icke en boning för det danska folket, utan ett fängelse; fångvaktaren skall stå under en direktion, hvars båda hufvudmedlemmar sitta i Berlin och Petersburg. Det måste stå klart för hvarje sann dansk, att den gläcksburgska dynastien nu ändtligen en gång har gjort sitt val och ställt sig isamma led som det danska folkets fiender, bragt sig sjelf i samma ställning som t. ex. Gsötahjeltinnans ömkliga make stod till sitt folk på den ena sidan och till Österrike på den andra. Vi bli såsom italienarne ett j folk under medelbart utländskt a mig från en jr mina landsDetta är det danska folkets naturliga plats. Det var en anomali, att vi, det lilla, det frihetskära, det demokratiska folket, skulle skenbart utöiva herravälde öfver ett stycke af en längt större nationalitet. Det var me än en anomåli, det var en lögn, så snart Danmark hade fått en konung, som genom alla sina antecedentier hörde till dess fienders parti och som blott sympatiserade med våra frihetsfiendtliga, junkerliga angripare. När Monrad åtog sig att bilda en ministåre efter Halls atgång, antog han förmodligen, att hans öfverlägsna personlighet skulle vara i stånd att småningom klara åsigterna hos konungen, hvilken hittills såsom tronföljare hade hållit sig utanför landets politik. Man kan vara temligen viss på, att så högt också onrad 3 ålska makten, måste han dock änna sig lättare af att ha blifvit detta arbete qvitt. Af allt hvad man kunnat sköpja, så länge han med sin popularitets breda rygg skylde konungen för folket, har det blivit mer och mer klart, att han haft ett Sisyfusarbete att utföra: ur stånd attse konseq-enserna af hvarje en gäng taget steg, ständigt jägtad af fienduiga hofingif velser från det parti, som endast ansåg Tysklands anfall riktadt mot ?Köpenhamns pöbel?, har konungen vid hvarje ny uppstående fråga, stor eler liten, alltid först sökt gå 1 motsatt riktning mot den, hans ra steg anvisade honom, alltid har ministern måst begynna sina manuductioner på nytt, och ofta har den måst gifva efter i ett e!ler annat hänseende — en sådan eftergift var hans olyckliga nämnande af Holstein i Monrads sista skrifvelse i anledning af förbundsförslaget från konung Carl. Kan man då undra på, att regeriugen var rådvill, att kriget fördes, väl med hårdnackad tapperhet, när fienden antöll, men utan aktivitet, utan mod att sjelf angripa? Kan man undra på, att folket, som icke blott skulle bära trycket af kriget mot den ofantliga yttre ötvermakten, uten också genom Monrad såsom organ ideligen måste strida mot fiendtliga inflytelser i regeringen, utan att likväl någonsin kunna känna sig stöldt i öppen strid mot dem — kan man undra på, att folket under sådana förhållanden slutligen blef modfäldt, och att det med lugn funnit sig uti, att konungen kastat den man åsido, som isynnverbet förfäktade dess sok i hans råd. Man måste enigt mur tanke snarare undra på, att det danskafolket hållit modet upre så länge. som det