sia frihetskärlek eger så många anspråk på den engelska nationens sympatier — oaktadt Danmarks underkufvande af de tyska stormakterna innebure oberäkneliga faror för de återstående smärre staterna i vi veridsdel och för den politiska jemnvigten öfverhutvud, och oaktadt Englands oberättigade neutralitet med afseende på den dansktyska striden måste i hög grad skada dess inflytande på verldshändelsernas gång och nära nog reducera den mäktiga östaten till en skugga i stormakternas räd, så tvår den engelska regeringen sina händer och öfverlemnar sin tappra och ädla bundsförvandt åt de lika konings så som Öfvermäktiga tiendernas godtycke. Och hvad göra Sverge och Ryssland, Londontraktatens begge öfriga garanter? Ryssland ser med hemlig belåtenhet Preussen vinna fast fot vid de skandinaviska farvattnen, understödjer hvarje törslag, som går ut på att göra Danmark till Tysklands vasall, i hopp att Sverge-Norge, som sålunda blir in slämdt mellan tvenne mot detsamma fiendtliga och med hvarandra allierade makter i en ej synnerligen aflägsen framtid skall bli dess byte. Och Sverge, Danmarks brödraland och naturliga bundsförvandt! Det står handfallet, vrider händerna och vänder sig till höger och venster i sin ömkliga förlägenhet, i det sorgliga medvetandet att genom sina välmenta men illa beräknade råd, sina vinkar om eventuel hjelp, ha lockat Danmark till den decideradt nationella politik, som närmast föranledt kriet. Gustaf IL Adolfs land ser sig ur stånd ett rädda det olyckliga brödrariket, tröstar sig så godt det kan med att man är sig sjelf närmast och söker med resignation finna sig i att det blifvit till full evidens ådagalagdt, att det är en politisk nullitet, som genom vinkar från östan och vestan kan den ena dagen skrämmas från uppfyllandet af löften det aflagt den föregående. Och detta är den politiska moralen — det nittonde århundradet! —