Om stämningen i Köpenhamn skrifver en korrespondent från Köpenhamn till Malmö Snällpost : . Stämningen är nu ytterst nedtryckt. Många, många äro de, på hvilka den politiska ställmingen nu tynger såsom en förfärlig personlig sorg. Och hvad som ännu värre är: nedstämdheten yttrar sig hos många såsom slapphet, så att det fordras stor moralisk kraft hos de ledande och styrande att hålla hufvudet uppe, ej blott hos sig sjelfva utan hos sina medborgare. Det har i går och ännu mer i dag på alla gator och allmänna ställen hörts som ett allmänt rykte, att utrikesministern, kammarherren Quaade skulle ha rest till Berlin för att erbjuda fred på vilkor att hela Danmark inträdde i tyska förbundet. Ja, det har till och med allmänt påståtts, att denna plan förskref sig från Marsföreningen och att den skulle blifva förordad uti en ledande artikel i Fedrelandet, den äldsta förkämpen för den danska nationaliteten, och för öfrigt det blad, som står konseljpresidenten Monrad icke blott närmast utan 1 sjelfva verket ganska nära. Det blef nu visserligen långt ifrån händelsen att Feedrelandets aftonnummer omtalar än mindre förordar denna plan: och det är icke heller troligt, att Quaade söker fred i Berlin. Men att planen ryktesvis har existerat, och att den på allvar diskuterats af allvarliga patriotiska män, detta är lika så säkert som det är betecknande. Och det räsonnemang hvarifrån man utgått, är väl ungefär följande: När vår egen politiska vanmakt till öfverflöd är lagd i dagen; när SvergeNorge icke vill eller kan hjelpa oss för ett gemensamt syftemåls skull; när vestmakterna och för den närmaste tiden företrä desvis England, vill öfverlemna oss åt Tysklands godtfinnande; — så är det öfverhufvud omöjligt att bestå som politisk stat och inom kort som nationelt samfund. Skall Tyskland eller Preussen i detta ögonblick låta sig nöja med att alldeles fråntaga oss både Holstein-Lauenburg och hela Slesvig? Detta är visserligen tvifvelaktigt, men möjligt. Likväl är det icke mindre möjligt att de, om kriget en kort tid fortsättes, skola fordra mera, att de efter en öfvergång till och eröfring af Fyen, samt då den österrikisk-preussiska fiottan besegrat den danska och intill döden pressat de sista öarne, tramför allt Seeland med Köpenhamn — att de då skola fordra åtminstone en del-af Jutland, kanske det hela. I sådant fall hvad äro då öarne? De kunna icke bestå som ett sjelfständigt rike; till och med om Sverge vågade eller viile mottaga dem i ett mer eller mindre provinsielt förhållande, månne då deras (öarnes) invånare ville fö redraga att gå denna väg framför att blilva samman med det öfriga och på det nationella livets bekostnad söka ett långt säkrare beskydd för det materiella lifvet under Tysklunds vingar? Ja, till och med om vi tinge ehålla Jutland, eå skulle det icke dröja länge innan denna del af det ödelagda riket Dblefve denationaliserad, ger maniserad; och den materiella tillvaron ekall ändå blifva högst ömklig, när de sönderbrutna lemningarne skola bära hela det fordna landets skuld, betungade derjemte med den nya, som det sista misslyckade försvaret nu för tiden ådrager oss. Härmed gäges icke att dessa betraktelser äro riktige, blott att de existera. Det är